SWEDEN ROCK FESTIVAL 2017 Del 3

Sweden Rock Festival 2017 lördag

Solen sken även under lördagen och det var också denna dag som den bästa kommentaren fälldes. Jag stod och tvättade händerna då tjejen bredvid sa: ”Det bästa med hela festivalen är att tvätta händerna.” Klockrent.

Tyvärr missade jag Electric Boys på grund av ren och skär trötthet. Istället blev det några låtar med Candlemass och likaså med Sator, då dessa kultakter spelade samtidigt. Levén gör en strålande insats i Candlemass och det hade nog blivit ännu bättre om man haft nöjet att njuta av doom-veteranerna i mörker. Nu föll scenbygget lite platt i den strålande solen. Sator är en svensk juvel och hur kan man inte gå igång på klassikern ”I wanna go home”?

Festivalens stora bottennapp måste dock vara Sweden Rock Symphony Orchestra. Personligen är jag galet allergisk mot kombon symfoni och hårdrock. Ett tag skulle vartenda band släppa en platta som byggde på denna styggelse, så själva idén med att göra något liknande på en festivalscen med diverse gäster fick mig att rysa. Och rätt fick jag. Det betades av en radda covers och upp på scen kom tarja, Joe Lynn Turner och Peter Tägtgren för att nämna några. Avslutningen med AC/DCs ”Thunderstruck” var fullkomligt horribel och det kändes som att gästsångarna bara försökte överrösta varandra med sina skrik.

Lite senare såg jag några låtar med Dare. Ett trevligt band och deras ljuvliga debut från 1988 ”Out of the silence” är en personlig favorit i skivsamlingen där hemma.

Dagens och kanske hela festivalens största behållning var dock Long Beach-gänget Rival Sons. Jag har sett dem åtskilliga gånger och aldrig blivit besviken. Lördagens gig var inget annat än en rungande succé. Det bjöds på den ena pärlan efter den andra, ”Electric man”, ”Pressure and time” och den fantastiska ”Open my eyes”. Och Scott Holliday måste vara den absolut mest stilsäkra rockstjärnan som går omkring i ett par designerskor. Det här var jänkarnas sista gig på turnén och vad bättre än att få avsluta inför stor publik en härlig sommarkväll i lilla Norje?

Efter denna urladdning slog jag ett öga på Saxon och vad ska man säga? Saxon är Saxon. Få surpriser, men alltid stabila och en enkel men snygg ljussättning där den givna örnen var mittpunkt.

Avslutningsvis stegade In Flames upp på den största scenen och gjorde det de gör bäst, spela live. Jag har alltid haft svårt för bandet på skiva och äger inte ett enda alster, men live har de alltid levererat och så även denna gång. Snyggt ljus och en rumlande öppning med ”Wallflower”. Gott så.  Kommer jag återvända till Sveriges bästa festival även nästa år? Troligtvis.

Text: Niclas Müller-Hansen

Foto: Therés Stephansdotter Björk, Björn Olsson