Soilwork är aktuella med “The ride majestic”, ett album som spelades in under medlemsavhopp. dödsfall i familjen och en flytt tillbaka till rötterna i Landskrona. Rocksverige ringde upp den skånske frontmannen för att snacka om bl a den nya skivan, rutiner, Landskrona och huruvida hans nu bortgångana mormor, som alltid somnade till Soilwork, var ett “metalhead”?
Nja, det var hon nog inte, men hon fick någon slags tröst av det. Speciellt de sista åren då hon bodde på ett ålderdomshem och inte klarade sig själv. Det kan fan inte vara lätt. Hon var nog ganska rädd ett tag, men sedan blev hon nog tillfreds med känslorna över att livet var på väg att ta slut och då tror jag att hon kände att min röst var sövande på något sätt. Den vaggade henne.
Vad ledde fram till de svartvita kortfilmer ni la ut? Var det bara ett sätt att försöka förklara albumets tillkomst?
Björn: Nej, det var väl mer som så att Nuclear Blast hörde av sig och frågade: ”Ni har väl filmat mycket i studion nu för tänkta webisodes och making of-klipp?” och jag sa bara att det hade vi inte. (skrattar) Vi fokuserade mer på att spela in och samtidigt kände jag att jag var trött på hela den här ”making of-grejen”. Man har sett för mycket av det. Folk ska visa sina jävla instrument och när det ska läggas ett solo ska man göra lite grimaser i kameran. Det känns urvattnat. Jag satt hemma och körde lite brainstorming och då kom jag på att man kanske skulle göra något annat, just med tanke på att jag nyligen flyttat tillbaka till Landskrona. Det var ju här jag startade mina första band, så jag har ju återanknutit väldigt mycket med gamla vänner från band man spelade i förr. Sedan spelade jag ju in all sång till nya albumet här i stan. Jag kände att det kunde bli en ganska kul grej att filma lite kring det. Det känns mer intressant, men jag vet ju inte om det är intressant för fansen? Jag kände dock att det var något jag kunde relatera till, istället för att bara klämma ihop något käckt från studion.
Hela greppet känns mer från hjärtat, i jämförelse med ännu ett studioklipp om inspelningen.
Björn: Ja, jag kände att jag hade en story att berätta, som man inte behövde tvinga fram.
När kom beslutet att flytta tillbaka till Landskrona?
Björn: Det är väl inte länge sedan egentligen. Jag har ju varit mycket i Toronto de senaste åren i och med att min flickvän bor där. Vi har inte riktigt kunnat bestämma oss för var vi ska bo någonstans och jag kände, för att använda en gammal klyscha, att jag måste landa någonstans. Jag har bott i Helsingborg på en jävla massa ställen, men jag har aldrig bott i Landskrona utan har bara växt upp här och spelat fotboll, hockey och startat mina första band här. Jag är född i Glumslöv, men har aldrig bott här i Landskrona i vuxen ålder. Det kändes som en bra grej och så fick jag tag på en otroligt fin lägenhet mitt i stan och jag kände direkt att det kändes jävligt rätt. Just för att kunna återkoppla, återanknyta och fatta vem fan man är. (skrattar) Lite så var det. Jag har hållit på med det här i 20 år och jag är 37 nu, så jag kände att det var på sin plats. Vart det sedan leder till, det vet jag inte, men det känns rätt i alla fall.
Då är det distansförhållande som gäller nu?
Björn: Ja, det har det väl egentligen alltid varit på ett sätt. Jag har varit där och min flickvän har hälsat på här, men det är fan inte lätt.
Att komma tillbaka till rötterna är kanske det logiska steget?
Björn: Jag tror det. Sedan är jag väldigt nostalgiskt lag, så det är klart det har lite med det att göra också. Jag tror att jag någonstans var tvungen att göra det.
Hur är Landskrona idag? För några år sedan figurerade stan väldigt mycket i media och inte på ett positivt sätt.
Björn: Det har väl lugnat ner sig lite. Det är en väldigt multikulturell stad och det gillar jag på många sätt. Sedan finns det otroligt mycket problem här också, precis som i Malmö. Jämför man med för några år sedan, kan jag känna att det är lite mer välintegrerat idag och det händer mycket. Man har börjat rusta upp en massa ställen. Det var ju tidigare white trash blandat med invandrare i Öster (område i staden) och en jäkla röra alltihop. Det området mådde inte bra tidigare, men nu håller man på att fixa till det väldigt bra där. Många företag flyttar dit och på stan hör man många olika svenska dialekter, vilket troligtvis tyder på att folk kommer hit. Musiken lever också och jag gillar mentaliteten här. Här finns inget storstadskomplex på något sätt, som man ibland kan känna av i Helsingborg, att man försöker vara lite mer än man egentligen är. I landskrona blandar folk fortfarande sin musik med punk. Helsingborg var alltid mer hairmetal och synthigt, medan Landskrona var mer punk, thrash och döds. Att jag växt upp i båda städerna har nog färgat mig på många sätt. Jag är en musikalisk kameleont och älskar hairmetal, punk och thrash, beroende på vilket band det är så klart.
Finns det en levande hårdrocksscen i Landskrona idag?
Björn: Det finns ju inga spelställen och det är det Helsingborg alltid har haft. The Tivoli har alltid varit bra för det. Förr fanns det några ställen i Landskrona där band kunde spela, så man måste satsa mycket mer på musiken här. Det satsats mycket på annat, men det är väldigt trist att det inte finns fler forum för musiken, för här finns otroligt många band och det har det alltid gjort. Här finns krafter.
Finns det någon likhet mellan lilla Landskrona och stora Toronto?
Björn: Båda två är väldigt multikulturella. Man säger att Toronto är världens mest välintegrerade stad, så Landskrona kanske har lite att lära av Toronto, även om det är en lite annan storlek. (skrattar) De har gjort allting rätt, som vi inte har gjort i Sverige. Sveriges integrationsminister har ju åkt till Kanada och just Toronto för att se vad de gjort rätt där.
Om vi tittar på nya albumet? Hur har din hemflytt, avhopp, dödsfall och annat, färgat inspelningen?
Björn: Det färgade nog albumet på många sätt, tror jag. Just det här med att folk gick bort till höger och vänster under två månaders tid, var helt surrealistiskt. Fyra familjemedlemmar dog, så det är klart att det gjorde att saker drog ut på tiden. Vi hade bokat sex veckor och tänkte att vi skulle sätta verket på den tiden, men det blev tre månader istället av förklarliga skäl. Det är klart det färgat av sig på inspelningen, men jag tror plattan hade blivit väldigt mörk oavsett vilket, men det kändes mer på riktigt eftersom man fått se döden på så nära håll. Musiken var en väldigt stor tröst under den tiden. Jag är ganska glad att vi var i studion när det hände, för hade det varit ”down time” på kanske ett år och vi inte gjort någonting, så hade det nog inte varit bra för bandet. Jag tror även att vi kom varandra lite närmre också. Det tror jag absolut. Det blev väl lite av ett styrkebesked också i slutändan, att ta sig igenom det här, sätta verket och kanalisera alla de här känslorna i musiken.
Var kom titeln ”The ride majestic” ifrån?
Björn: David hade en version på det i stil med ”He rides the majestic” eller liknande och sedan fixade jag till den lite och den blev lite mer poetisk. Den låg väldigt bra i munnen och jag hade redan sett omslaget framför mig, en virvel av vilsna själar på himlavalvet på väg någonstans och vi vet inte vart. Det är väl det som är läskigt med döden.
Du säger in en av filmerna att din mormor alltid somnade till Soilwork. Var hon ett riktigt ”metalhead”?
Björn: Nja, det var hon nog inte, men hon fick någon slags tröst av det. Speciellt de sista åren då hon bodde på ett ålderdomshem och inte klarade sig själv. Det kan fan inte vara lätt. Hon var nog ganska rädd ett tag, men sedan blev hon nog tillfreds med känslorna över att livet var på väg att ta slut och då tror jag att hon kände att min röst var sövande på något sätt. Den vaggade henne.
Det är intressant hur livet förändras när man blir äldre. Som ung ser man sig själv som odödlig och när man sedan passerar 35 börjar folk helt plötsligt gå bort omkring en.
Björn: Ja, man får en helt annan insikt och det är så klart läskigt, på många sätt, men man lär sig att acceptera det någonstans och det är väl det som är ordet, att acceptera.
Dessutom har du även spelat in nytt med The Night Flight Orchestra. Skedde det samtidigt med Soilwork?
Björn: Nästan. David skriver det mesta och jag skrev tre låtar på nya plattan. Han är väldigt produktiv och sedan bestämmer vi bara en vecka och går in i studion och så kör vi. Låtarna skrev vi förra sommaren och så spelade vi in i september. Där någonstans började jag även skriva för nya Soilwork också, så det var inte så jävla intensivt som man kan tro.
Vad innebar det att ni tappade Ola Flink? Det måste ju påverka kemin man har i ett band där man ofta lever tätt inpå varandra?
Björn: Visst påverkar det. Det var ju i princip jag, Peter (Wichers) och Flink som startade bandet. Jag blev väl inte jätteöverraskad, för de senaste åren har han varit ganska nattsvart på turnéerna. Vissa kvällar var han fullständigt galen på scen och inne i det och andra kvällar stod han bara i en hörna och tjurade. Man märkte att han hade en jäkla kris. Det som skiljer honom från de flesta andra i bandet, är att han aldrig haft några musikerdrömmar eller ”rockstjränedrömmar”, utan han har mer bara tyckt det är kul att spela och det är kul med musik, men sedan har han kommit till en punkt då han känt ”Fan, är det det här jag ska hålla på med resten av livet?” Han gillar ju rutiner och gillar att gå upp tidigt på morgonen och gå till ett jobb. Han har ju jobbat som vakt på häktet i Malmö och han kände väl att han behövde det mer i sitt liv än att vara ute på vägarna. Han älskar ju musiken, så det kan inte ha varit ett lätt beslut.
Man måste väl vara en speciell typ av människa för att åka runt i bussar och inte riktigt veta var man vaknar upp?
Björn: Visst gör det det och jag är nog båda de människorna. En del av mig vill bara ha ett stilla liv med ett vanligt jobb och en familj, men samtidigt är det här livet en så pass stor del av mig, så det är svårt att säga. Jag tycker ju fortfarande det är roligt och jag gillar att skriva musik, sedan kanske jag inte kan lyssna så mycket på extrem musik som jag gjorde förr. Det är en fin balans det där.
Försöker man skaffa sig rutiner när man ligger ute på vägarna? Just för att försöka behålla vissa delar på en normal nivå?
Björn: Ja, för mig är det viktigt att jag tränar varje dag, så man åtminstone har det. Sedan är det ganska mycket dötid på eftermiddagarna. Man är klar med träningen och så sitter man på en jävla parkeringen i Osnabrück i Tyskland, ”Vad ska jag göra nu?” Sedan pallar man ju inte dricka lika mycket som man gjorde förr. Det är ju lätt att man tar några pilsner varje dag.
Det måste vara väldigt lätt att ta till spriten, speciellt efter ett gig?
Björn: Ja, men jag kör den här nya varianten nu och kör förfest istället innan giget och sedan dricker jag mest vatten efteråt. Jag pallar inte att vakna upp bakfull, fy fan!
Hur ser spelschemat ut nu då?
Björn: Vi gör Nordamerika tillsammans med Soulfly och Decapitated i oktober. Efter det har vi tre veckor ledigt och sedan blir det headlineturné i Europa och då börjar vi i Malmö. Sedan är det ganska packat efter det också, men det är inget som är bekräftat ännu. Vi får ju erbjudande från överallt, men man pallar inte åka till Långtbortistan för ett gig och sedan åka hem igen. Hade man varit 25 hade det bara varit ”Ja, för fan!” Det råder absolut ingen brist på spelningar. Vi kan spela var fan vi vill och hur ofta som helst.
Text av: Niclas Müller-Hansen
Foto av: Josefin Wahlstedt