RECENSION OCH GALLERI: Iron Maiden på Tele 2 Arena, Stockholm 180601

Iron Maiden 2018 är en väloljad och vital maskin, vilket faktiskt förvånar undertecknad något. Det var några år sedan jag sist såg Järnjungfrun och senast jag brydde mig om ett skivsläpp från britterna var någon gång på slutet av 80-talet.

Arenan är fylld till bredden med nästan 40000 fans och med en sådan publikdragning lär det nog ta några år till innan Iron Maiden pensionerar sig. Dock finns det ju flera andra gamla band som fortfarande drar hyfsat mycket folk, (se KISS), men skillnaden är att Iron Maiden fortfarande låter oerhört bra live. Bruce Dickinson, som för några år sedan opererades för cancer i tungan, visar upp en röst som besitter en sjuhelsikes kraft. Det är snudd på omänskligt hur han lyckats bevara styrkan i sina stämband efter alla dessa år.

Inledningen med “Aces high” är helt ok, men det gigantiska Spitfire-planet ger mig lite Spinal Tap-vibbar. Det hade varit lite coolare om man gjort som Pink Floyd och låtit planet komma flygande in mot scenen, men man kan ju inte få allt. “Where eagles dare” och “2 minutes to midnight” följer upp bra och Maiden-maskinen börjar här verkligen få upp ångan.

Inledningsvis ser scendekoren något tafatt ut med allt kamouflagenät, men när detta sedan plockas bort framträder en betydligt mer inbjudande scen. “The Clansman” sitter som en klassisk smäck och “The wicker man” och “Sign of the cross” blir två av kvällens höjdpunkter, även om det blir lite spelfel i den sistnämnde.

“Flight of Icarus” är en förbannat bra låt, men Dickinsons lightversion av Rammstein med sina eldkastare faller lite platt. Däremot bjuds det på en mustig “Fear of the dark” och en makalös “Number of the beast”, där sceninramningen med ljuskronor och eldar för tankarna till bandets storslagna konserter på 80-talet. Otroligt snyggt.

Dickinson byter kläder åtskilliga gånger och verkar stortrivas på scen, vilket även resten av bandet ser ut att göra. Iron Maiden modell 2018 är mastodonthårdrock av bästa slag och extra kul är att de låter så förbannat bra fortfarande. Up the irons!

Text: Niclas Müller-Hansen

Foto: Therése Stephansdotter Björk