Stockholms hårdrockshistoria del 3 ”En orgie i nazism, blod, våld och skräck”
Stockholm i slutet av maj 1976. Riksdagen beslutar, lagom till sommaren, att förbjuda mellanölet, Hovet rustar för kungligt bröllop, Björn Borg slipar formen inför sin första Wimbledon-titel och Polisen lägger upp planerna för den amerikanske utrikesministern Henry Kissingers omstridda statsbesök. Men det är fler jänkare på väg till huvudstaden, för fredagen den 28 maj är New Yorks sminkade stolthet Kiss bokade för en spelning på Gröna Lund. Den är över på en dryg timme och kommer senare att kallas för ”en av de allra mest mytomspunna konserterna på svensk mark”.
Att Kiss spelade på just Gröna Lund var inte särskilt förvånande. Nöjesfältets artistbokare Ove Hahn tycktes obemärkt av rådande starkt politiskt färgade klimat inom media och musikbranschen i Stockholm och andra storstäder. Hahn hade tidigare glatt den svältfödda hårdrockspubliken med bland annat Uriah Heep och Alice Cooper och maj -76 var rena glamrockmånaden på tivolit i och med att Londonbandet Sweet, efter inställda spelningar två(!) kvällar i rad, till slut kom upp på stora scenen den 5 maj.
”Jag försöker att ge ungdomarna vad de vill ha här på Gröna Lund. Det är en form av musikteater. En audiovisuell upplevelse.” sa Ove Hahn när han ställdes till svars i Aftonbladet. Artikeln hade underrubriken ”En orgie i nazism, blod, våld och skräck” och i texten konstaterade reportern Stina Helmersson kort att Kiss skriver sitt namn med ”nazist-s”. Om Paul Stanleys (sång/gitarr) och Gene Simmons judiska härkomst upplystes inte läsarna.
Kiss-medlemmarnas judiska påbrå föreföll okänt även för Ulla Jurmin, promotionansvarig på skivbolaget EMI som stod för distributionen av Kiss-skivorna: ”Det där med Kiss-hysteri och nazi-symboler är nog inte så farligt. Det flesta band har ju en gimmick. Det finns inga 13-åringar som minns vem Hitler var.” var Ulla Jurmins rätt märkliga kommentar i samma artikel. Det finns anledning att tro att hon inte blev helt korrekt citerad.
Kiss första stockholmsspelning föregicks av en konsert i Scandinavium i Göteborg. På albumet Destroyer som nyligen anlänt till skivaffärerna hörs ett band som står på toppen rent artistiskt med ett par fenomenalt framgångsrika år framför sig, men den svenska journalistkåren var allt annat än imponerad. Föga förvånande med tanke på nämnda politiska klimat. Som exempel beskrev DN Thin Lizzys spelning på Jarlateatern 1975 som ”toner påträngande som förortens betonggetton” och ”gitarrer som i bland höjs mot publiken likt vapen på väg att avfyras”. Recensenten Sivert Bramsted delade dock ut någon sorts beröm till det irländska bandet i slutet av artikeln: ”Här finns inget av den simulerade, iscensatta transvestism och våldspornografi som präglar många av gruppens kollegor i facket.”
På samma sida i DN skriver Mia Gerdin om Blue Öyster Cult på Konserthuset: ”En del av publiken som mest bestod av unga killar identifierade sig fullständigt med bandet och dess utstrålning av iskall styrka och lika iskall potens. Det kändes skrämmande eftersom det verkade ske så helt utan reservationer.”
Kiss representerade det mesta av det som per automatik totalsågades, men den här gången kom medias rapportering att bli något alldeles extra. Dagens Nyheter drog definitivt sitt strå till stacken men bjöd samtidigt, ironiskt nog, Kiss på rejäl gratisreklam. Till exempel publiceras hela Destroyer-omslaget i färg i samband med en artikel om idoldyrkan inför David Bowies stockholmskonsert i april. Förmodligen skulle omslagsbilden, för övrigt en av rockvärldens mest ikoniska, tjäna ett avskräckande syfte men i stället klipptes den ut för att tejpas upp på väggarna i pojk- och flickrum.
Mia Gerdin fick även äran att recensera Kiss-konserten i Göteborg för DN:s räkning. Under rubriken ”Löjliga Kiss svek publiken” skrev hon bland annat att järnrörsförsedda roddare stod på scenen för att ”slå ner dem som blivit alltför upphetsade” och fortsatte: ”Det var inte bara ett cyniskt utan ett helt vidrigt spel med publiken. Kiss spekulerar i den kvävda ilska som finns hos publiken och den eventuella lusten att slåss.”
Musiken nämns bara ytterst sporadiskt: ”Kiss består av ytterst medelmåttiga musiker som med största nöd får ihop en stadig marschtakt”.
När Mia Gerdin 40 år senare får chansen att kommentera texten är hon något snällare i sitt omdöme.
– Jag tyckte då att gruppen var alltför mycket intresserad av image och alltför lite intresserad av musik. Och det tycker jag fortfarande. Men man kan tycka det är kul – att det är helt OK att det förhåller sig så. Jag tycker det är lite rörande att Kiss fyller arenorna runt om i världen än idag. Det nostalgiska behovet hos publiken är enormt och ska inte underskattas, säger Mia Gerdin.
Hon minns presskonferensen med totalt fotoförbud på Hotell Park Aveny dagen innan konserten.
– Skivbolaget gjorde en stor grej av detta – att vi fick möta dem som de egentligen såg ut men att detta absolut inte fick förevigas eller visas i tidningarna. Väldigt bra för att upprätthålla myter och underblåsa intresset för mystiken förstås.
Inom presskåren var Mia Gerdin långt ifrån ensam om att spy galla över Kiss. Tommy Rander, något av en frontfigur för proggrörelsen i Göteborg, skrev i Aftonbladet att Kiss var ”sämre än spöktåget” och fortsatte: ”Det hela kommer att gå över. Kiss har gjort vad som kan göras för att väcka uppmärksamhet.”
Expressens Mats Olsson var heller inte särskilt positiv i sitt omdöme och kallade musiken för ett ”pinsamt oväsen med öronbedövande volym” och ”en ursäkt för att klä ut sig i läderkläder, kräkas blod på scen och att bära sig fånigt åt i största allmänhet.”
Aftonbladet fortsatte att svinga mot sminkrockarna under hela vistelsen i Skandinavien. I en artikel utan namngiven skribent beskrevs Gröna Lund-konserten som ”en spekulation i äckel och omänsklig hårdhet”. Bosse Hansson recenserade spelningen i Köpenhamn den 29 maj för Sydsvenska Dagbladet och såg en ”uppreklamerad grupp, en kvartett som via tvivelaktiga PR-människor lockar folk i de lägre tonåren till våld, perversiteter.”
KISS lockade en publik på nästan 16 000 – nytt publikrekord – till Gröna Lund.
Dagstidningarnas följetong av skräckrubriker verkade inte att skrämt bort många – snarare tvärtom. Bilder från de främsta publikleden visar anmärkningsvärt många väldigt unga ansikten, flera av dem ser inte ut att vara äldre än tio år. Några av barnen är sminkade som sina idoler, men de flesta ser ut att komma direkt från fritids, utan minsta rockattribut men med ett enormt engagemang. De kan knappast ha känt igen sig i medias rapportering om våldsamheter och ”handuppräckningar a la nazi-Tyskland och armbindlar där s:en i Kiss är som hakkors(!)” för att citera Aftonbladet. Något större förtroende för sanningshalten i dags- och kvällstidningarnas rapportering skapades knappast, men den unga publiken fick sig en nyttig lektion i källkritik – idag ett ofta återkommande ämne i skolan.
I och med Kiss idag så klassiska spelning på ”Grönan” cementerades svensk medias nedsättande syn på hårdrocken för många år framöver. Idag är det rent av underhållande att läsa recensioner från tidiga stockholmsspelningar med band som AC/DC. Den föraktfulla inställningen genomsyrade även en musiktidning som Schlager där allt som kunde kallas hårdrock behandlades med ett hånfullt von oben-perspektiv. Gemensamt för recensionerna är att låttitlar väldigt sällan nämndes, förmodligen för att skribenten i fråga oftast inte kände till dem men också för att understryka ointresset och distansen.
Samtidigt som ängsliga svenska musikjournalister tävlade i att besudla hårdrocken gjorde de den en stor tjänst som subkultur. Ju mer Tommy Rander, Jan-Olov Andersson och de andra skribenterna ansträngde sig desto populärare blev artisterna de skrev om. Artiklarna gjorde bara hårdrocken än mer rebellisk och tilltalande för barn och ungdomar. Trots att medias bevakning ser helt annorlunda ut idag, då kvällstidningar föregår de stora konserterna med extrabilagor, kommer hårdrocken alltid att befinna sig i ett gynnsamt läge utanför etablissemanget. Det spelar ingen roll att 500 000 pers har samma favoritband som du, du kan ändå känna dig lite upprorisk i din svindyra nya Metallica-t-shirt.
Läs även: Stockholms hårdrockshistoria del 1 och Stockholms hårdrockshistoria del 2
Text: David Bogerius