INTERVJU: Olavi Mikkonen i Amon Amarth

Sveriges vikingakungar är aktuella med sitt nya album “Berserker” I en längre intervju berättar gitarristen Olavi bl a om att vara bekväm, tidiga influenser, att upptäcka Rainbow och hur de eliminerat klassiska bråk om kvinnor och pengar:

“Vi har ju egentligen ingenting att bråka om. Nu är inte jag en expert, men när man läser alla böcker av artister, är det som det oftast snackas om när något splittrar ett band, pengar. Pengar och kvinnor. De som har varit gifta (i bandet) har varit det i många år och de som är i relationer har varit det i många år, så kvinnor bråkar vi inte om. Pengar delar vi lika inom bandet, så det behöver vi inte heller bråka om. Det som har hänt är fyllegrejer och något missförstånd, men ingenting allvarligt.”

 

”Berserker” är första plattan ni spelat in med producenten Jay Ruston. Är han den nya heta killen att jobba med? Han har gjort en hel del de senaste åren, som exempelvis Anthrax och Stone Sour.

Ja, fast han har inte gjort så mycket som är som vi. Vår tanke var att vi ville hitta något nytt. Andy Sneap och Jens Bogren är helt suveräna, men vi ville ha något som var helt nytt och jobba med någon som kanske inte har gjort så mycket av det som vi låter som. Framförallt ville vi jobba med någon som verkligen ville jobba med oss. Visst, vi hade kunnat fråga vem som helst och bara med rätt pengar så får man vem som helst, men vi ville ha någon som verkligen sa ”Fan, jag vill jobba med er grabbar!”, lite omvänt, så vi vände på steken och la ut lite krokar här och där och så fick vi ihop några namn och alla namnen var jänkare, så vi åkte till USA och träffade dem. Av dem tycke vi att Jay Ruston kändes bäst.

Vad var det med honom då?

Dels var det att han redan hade mixat vår livedvd ”Pursuit of Vikings” och vi tyckte den var grym, så det var en anledning, men vår idé var att vi ville vara heavy metal. Vår tankegång var 80-tals heavy metal. Amon Amarth ska bli heavy metal. Det var vår tankegång, för nu säger inte jag att vi låter så, men han hade också exakt samma tankegång. Det var också vad han ville uppnå med oss. I vanliga fall lägger man in alla trummor och när det är klart packar man ihop det och så börjar man med gitarr och sist blir det sång och gitarrsolo, men han ville att vi skulle ta en låt och göra den helt klar och sedan gå vidare till nästa låt och man kan fnula med gitarrförstärkare och anpassa till vad den låten behöver. Varenda låt är unik även ljudmässigt, vilket skapar mer dynamik. Det var de han föreslog och vi nappade på det.

Ni har kommit långt som band, men jag antar att ni ändå har någon form av budget att hålla sig till eller kan ni bara köra på?

Vår budget, ja… det är klart som fan att det inte är gratis att åka till LA och den där studion vi var i. Jag vet inte ens hur jag ska förklara det här. Vi har varit i många fina studios, men det här var en helt annan nivå. Tänk dig en jättefin resort med all inclusive, det var ungefär så. Jag vet inte hur många assistenter och springpojkar som sprang omkring där och serverade kaffe. Man knäppte med fingrarna så kom de och bytte strängar och, ja, du vet. Det enda vi egentligen gjorde var att göra det vi ska, spela. Det var nästan så att man hade någon som torkade stjärten på en när man sket. Vi hyrde ett hus där vi alla hade egna rum och det var en fet pool i ett ganska bra område. Självklart är det inte gratis, men vi kände att om vi har ett skivbolag som pungar ut med jävligt mycket stålar för att vi ska göra en skiva… vi skulle säkert kunna spela in mycket billigare och man kunde tagit överblivna pengar in i bandets kassa eller vad som helst, men om vi inte behöver det så kan vi väl spendera allt på skivan då, för det är ändå dit pengarna ska gå. Jag säger inte att vi har det svinbra och vår ekonomi är ”top notch”, men den pengen är ändå utsedd och det är ju inte jag som säger hur mycket pengar som de är villiga att ge oss. Kan vi göra det, så varför inte? Vi gör så i den här orkestern. Vi är lite bekväma av oss och man ska ju kunna unna sig lite också.

Det låter fantastiskt. Påverkas det konstnärliga skapandet på något sätt, när man har det så bekvämt? Konst ska väl lidas fram, eller?

Det där lät ju helt guld (skrattar), men sanningen är den att när vi väl var i studion så var vi där från tio på morgonen till tio på kvällen och när man väl kom tillbaka till huset så kollade vi filmer på Netflix och sedan gick alla och la sig och sedan var det likadant nästa dag. Söndagar var vi lediga, men då orkade vi inte göra så mycket. Det där med att vara i LA och solen och stranden och allt det där, det såg vi inte så mycket av. Halvvägs in i processen när vi höll på att skriva låtarna, det var då vi bestämde oss för Jay Ruston och LA, då blev det som en boost och jag fick energi och inspiration. För mig var det den stora biten. Sedan att vi gjort det där, det betyder inte lika mycket. Men självklart, vi hade inte kunnat få det soundet om vi inte gjort det där, för det där trumrummet var som en jävla basketplan! Takhöjden var säkert tio meter. Vi hade aldrig kunnat få det här trumljudet och till exempel i ”Fafner´s gold”, efter det akustiska när elgitarrerna kommer in, den där reverben som är på leadmelodin, det är från rummet, från mikrofonen i taket och ingen jävla reverbpedal! Sådant där kan man inte få om vi inte haft det där. Grejen är den att alla låtar är preproddade och skrivna i kalla Sverige och sedan har vi bara spelat in det där. Som jag sa tidigare, vi gillar att unna oss lite och vem vet var den här skivindustrin… nu för tiden är det ju inte själva musiken man gör pengar på och det är bara en tidsfråga tills det kanske inte är värt att gå in i en studio längre. Om folk ska lyssna på musik via högtalaren på mobilen, då finns det liksom ingen anledning att lägga ner jättesummor på en inspelning. Jag vet inte, det kanske är sista gången man går in i en riktig studio och då kan vi bocka av det här. Nu har vi gjort det här.

Eller så går det riktigt bra nu och så hyr ni ett ännu större hus nästa gång?

Ja, kanske det. (skrattar)

Blev det ingen trevlig skivshopping när ni var där? Ni hängde inte på Amoeba varenda dag?

Nej, vi var där en dag faktiskt, men det var bara för att vi gjorde press. Nej, det vart inte så mycket häng, men vi var väl ute några kvällar. Amorphis spelade en kväll så vi gick dit och kollade på dem och sedan spelade Accept en kväll och då kollade vi på dem, men det var ganska lugnt. Vi är förbi den åldern. Trist nog. Bortser man från allt det roliga och bekväma så har Jay Ruston… vi hade ju aldrig haft det här ljudet eller den här ljudbilden som vi har. Det känns som att vi har något unikt här och jag tycker att skivan är mycket mer dynamisk än någonting annat vi gjort.

Du nämnde ”Fafner´s gold” Jag tänkte att du kunde berätta om några av låtarna på skivan. Vad kan du säga om ”Valkyria”?

Själva texten är ascool. En lite mörk låt, fast ändå inte. Man hör ju hur valkyrierna rider i himlen eftersom det är en sådan där galopperande rytm. Det är en ashäftig låt tycker jag och en av mina favoriter. Efter första refrängen blir det en liten sologrej med basen och trummorna och det är också en dynamik.

”Ironside” då?

Sveriges första kung. Cool låt det med. Vad fan ska jag säga om den? Den skulle nästan kunna vara något vi gjorde för 20 år sedan. Den låter jäkligt mycket gamla Amon Amarth, i alla fall de här tretaktspartierna. Skitsnabba dubbelkaggar och mullrar på som fan. Mitt i låten kommer det tillbaka till det där akustiska introt och nästan vanlig sång, skulle man kunna säga och sedan tillbaka in i det mörka igen. Det är lite av en mix av traditionellt gamla Amon Amarth mixat med det lite nyare tänket som vi haft. Texten handlar om han som var Sveriges första kung och som inte fick en skråma när han slogs och folk trodde han var gjord av järn.

Ni blir aldrig själva trötta på vikingatemat? Tänk att bara en gång få skriva en rejäl partydänga?

Jag känner inte så. Vi har ju gjort ”Raise your horns” och det var en partydänga, fast skillnaden är att de drack mjöd efter en strid. Jag tror vi kan få in allting. Sista låten på skivan, ”Into the dark”, handlar om den där mörka sidan som vi alla bär inom oss, men normalt funtade människor gör kanske inte elaka saker och man håller det inom sig, medan Loke, som egentligen också är en snäll kille, kan inte låta bli att göra de där elaka sakerna. Men det behöver ju inte handla om Loke för det är något som vi alla har inom oss. Jag ser inte den här stora nackdelen som många verkar se eftersom vi nischat oss till vikingar. Vill man läsa eller lyssna på något annat så gör man det och vill man ha sin dos av vikingar så lyssnar man på Amon Amarth. Men det är ju inte bara text, det är ju musik också och jag tror att många som lyssnar på oss inte bryr sig om vad vi sjunger om och samtidigt tror jag det är många som bryr sig jättemycket om det. Jag tycker inte vi ska hålla på och ändra oss bara för att vi ska vara något nytt eller annorlunda. Det här är vår grej och det funkar bra för oss. Kommer man och tittar på oss live så är det lite vikingafighter, lite brinnande runor eller vad det nu är. Vi har i alla fall ett tema och det är ganska lätt för oss att hitta på nya scengrejer till skillnad mot band som inte har något tema.

Är alla i bandet inblandade i att pitcha idéer till vad som blir den nya scenshowen eller är det alltid samma snubbar som kläcker idéer?

I det stora hela så är vi alla inblandade, men sedan är några mer och andra mindre. Alla är inte lika intresserade, men vi håller på just nu och jobbar med detaljerna inför nästa scenproduktion som vi ska använda till höst. I sommar kör vi ”hjälmvarianten” vi hade, men vi har pimpat den lite. Till höst när vi kör vår egen headlineturné då blir det nytt och det kommer självklart bli större och häftigare än det vi gjort tidigare.

Det måste ju vara en rolig del av hela bandgrejen att sitta och kläcka idéer och sedan få se det när det är klart?

Ja, det är skithäftigt. Det är nästan lika kul som att skriva låtar. Vi kan ju komma på hur roliga grejer som helst, men sedan gäller det att få det att fungera. Det är ju där vi tar in experterna som säger ”Du, det där går inte riktigt att göra!” (skrattar) Det är jättekul att vi är i den här positionen att vi kan göra det, för det har alltid varit drömmen. Förra året när Iron Maiden spelade på Tele 2 Arena så var det helt grymt. Jag har alltid gillat band som har en show. King Diamond och så. Även om jag tycker Slayer är världens bästa band så körde de inte så mycket show förr, men jag tycker det är kul att se en show också.

Har det någon gång hänt att någon av er varit på fel plats på scen med tanke på pyro och så?

Våra pyrokillar står ju… de har ju vissa grejer som följer ett datorprogram, men det finns alltid nödstopp och det har ju hänt flera gånger att de stoppat för att någon stått lite fel, men det är inget som någon ser. Vattenfallet (pyro) vi har som kommer ovanifrån och regnar ner, det är egentligen inte farligt med det sticks och det är det många som glömmer. Speciellt när vi spelar festivaler för riggningen är inte på samma ställe. Det är skillnad när vi gör vår egen turné för då är allt på samma ställe hela tiden, men på festivaler är det olika och det händer ganska ofta att någon hamnar mitt i det.

Vad minns du som det värsta bandbråket ni haft?

Vi har väl haft en hel del. Det har varit någon käftsmäll här och en skallning där, men det har blivit schysst dagen efter. Men självklart, sista turnén vi gjorde med förra trummisen var kanske inte den gladaste. De grejer som har varit har varit sådana där fyllegrejer.

Oavsett hur bra polare man är måste det ändå tära en del att ligga ute på turné och vara inpå varandra hela tiden? Det kan ju inte vara guld och gröna ängar hela tiden?

Så är det ju. Vi har klarat oss ganska bra från det där. Jag tror vi ger varandra utrymme. Vi har ju egentligen ingenting att bråka om. Nu är inte jag en expert, men när man läser alla böcker av artister, är det som det oftast snackas om när något splittrar ett band, pengar. Pengar och kvinnor. De som har varit gifta (i bandet) har varit det i många år och de som är i relationer har varit det i många år, så kvinnor bråkar vi inte om. Pengar delar vi lika inom bandet, så det behöver vi inte heller bråka om. Det som har hänt är fyllegrejer och något missförstånd, men ingenting allvarligt. Jag tror vi är ganska bekväma av oss och med bekväm menar jag att vi har bra crew runt omkring oss, vi åker i stabila bussar, vi bor bekvämt och det gör kanske att det inte tär lika mycket. Det är ju värre om man åker runt i en jävla skitbuss som går sönder varje dag och man sover på hotell med en massa loppor och skit. Vi gör det bekvämt eftersom vi ska göra det här i många år till. Vi har alltid valt den vägen och det betyder också att vi kanske inte blir lika stressade.

Är det inte lite svenskt också? Jag kan tänka mig att exempelvis jänkare är lite jobbigare på den fronten. På turné.

Det kan jag inte uttala mig om då jag inte är jänkare. Vi har många i vårt crew som är jänkare och det verkar vettiga de med. Jag ser ingen skillnad så där. En grej jag tänkte på nu är att alltid när vi är ute och lirar och har lediga dagar, så käkar vi alltid middag tillsammans och det har vi alltid gjort. Det är inget som är konstigt. Vi tycker det är kul, istället för att sitta själv på ett jäkla hotellrum och häcka. Vi gör alltid saker tillsammans även när vi är lediga. Någon jag snackade med i ett stort band, nämner inte vilket, han var helt förvånad och kunde inte förstå att vi umgicks även på lediga dagar. Vi har en bra stämning i vårt gäng. Jag ska inte säga att vi trivs ihop (skrattar), men vi kommer överens och vi gillar att umgås. Det är lite häftigt efter så många år.

Finns det någon utländsk musiker som du träffat under dessa år och fortfarande håller kontakten med?

Nej, det tror jag inte. Många av de jag träffat i andra band för att jag spelar i Amon Amarth, det är inga jag hänger privat med. Jag hänger fortfarande med mina gamla kompisar, som jag hade innan vi var framgångsrika. Jag har faktiskt inte så många nya kompisar som jag träffat under de senare åren. När jag är hemma och vill gå ut, då är det oftast grabbarna jag saknar, de gamla kompisarna.

Vem var den förste av dina tidiga idoler som du fick möjlighet att träffa?

Jag kommer inte ihåg vem som var först, om jag ska vara ärlig. Biff Byford i Saxon var tidigt. Han är skittrevlig och sedan träffade jag Ronnie James Dio för många år sedan och han var också hur trevlig som helst. Det kan vara småbissart att stå och prata med någon man sett upp till. Nu senast när vi var i LA och spelade in så såg vi ju Accept och efter giget stod vi och drack bira med Peter Baltes och när jag var 13 bast hade jag hans ansikte på väggen ovanför min säng, så det är helt bissart. Han är lite småsvettig efter giget och så står vi där och snackar skit. Det kan kännas helt bisarrt, men samtidigt är de ju människor de med. Vi är vanliga människor och enda skillnaden är att vi spelar musik som många tycker om. Jag är fullt övertygad om att Kerry King och Peter Baltes är fans de med.

Du bär en snygg Dio-tröja ära till dagen. Är det ett band som hängt med sedan tidig ålder?

Jag ska inte säga att jag lyssnat in mig på de senare plattorna alltför mycket, men självklart, de tre första är helt grymma. Rainbow var något jag upptäckte långt senare för när det begav sig var jag alldeles för ung. När jag verkligen började lyssna på hårdrock i mitten på 80-talet, då hamnade jag mer på det hårda, så allt med Rainbow och Deep Purple upptäckte jag långt senare. Vi spelade ett gig inte för så jäkla länge sedan, åtta år sedan kanske, och då spelade vi på en festival i Norge och då var det nästan Rainbow som spelade. De hette Over the Rainbow har jag för mig och det var Ritchies son som spelade gitarr och han såg ju ut som honom och det var helt makalöst. Det var så jävla grymt och jag blev helt knockad och kände ”Hur fan har jag missat det här?” Nästa dag spelade vi i Finland på en festival och då fanns det en skivaffär ganska nära hotellet, så jag gick dit och köpte alla Rainbow-skivorna och spelade dem i bilen i ett år framåt.

Vad drog dig mot den hårdare musiken då?

Jag hade en polare som bodde i samma område som jag och de hade en lite äldre kille som var lite stökig och han fick bo hos dem. Han var ett antal år äldre och det var där jag hörde Mercyful Fate för första gången och jag tyckte det var så jäkla häftigt. Jag tror det är på den vägen jag kom in i det och sedan hörde jag Anvil och det kan även ha varit ”Kill ém all” via honom. Jag kom in på hårdrocken genom KISS och brorsan hade Judas Priests ”British steel” och jag kommer ihåg att jag lyssnade på ”Breaking the law” Sedan var det mycket KISS för mig och Mötley Crüe blev ju mitt andra favoritband efter KISS. Men sedan var det den där killen som visade det lite hårdare vilket var häftigt. Sedan får vi inte glömma WASPs debut som kom där omkring, den var ju helt fantastisk. Sedan hade jag en annan polare som slutade skolan och började jobba istället. Han var också lite äldre och fick lön och kunde köpa skivor. Där hörde jag sedan Napalm Death, Sepultura och Death. Han var inne på det lite hårdare och genom honom började jag lyssna på den musiken. Tack vare honom hörde jag Slayer och allt det där.

Är det bara hårdrock som gäller?

På den tiden var jag så. Jag växte upp med traditionell hårdrock och sedan kom jag in på thrash och var inne på det och framförallt Slayer. Efter det var det Deaths ”Scream bloody gore” och helt såld på det och speciellt när ”Leprocy” kom. Det var helt magiskt. Men jag har nog alltid gillat allting. En del tycker ju att om man har hört en Amon Amarth-låt har man hört alla. De kanske är döva eller något, jag vet inte, men mycket i det ligger i att mina influenser när vi startade bandet var Deicide, Bolt Thrower, Iron Maiden, Priest och Slayer. De var mina influenser då och även idag, 25 år senare, är mina favoriter Deicide, Miden, Priest och Slayer så jag har inte ändrats. Det kanske är därför Amon Amarth har haft en liknade stil från dag ett, men i tidigare år var vi kanske mer dödsmetall och mera Bolt Thrower eftersom det är lättare att vara Bolt Thrower än Maiden. Nu när vi blivit lite bättre på våra instrument är det kanske mer Maiden och mindre Bolt Thrower.

 

Text: Niclas Müller-Hansen

Foto: Therés Stephansdotter Björk