Svenska Avatar är tillbaka med ett nytt album, “Feathers and flesh”, och än en gång har det handlat om att inte bli för bekväm och att hitta nya sätt att gå framåt. Det slutade med att de jobbade med producenten Sylvia Massy. Ett samarbete som blev väldigt lyckat enligt Johannes:
Hon var väldigt tänd på det vi gjort innan och hon älskar att vara i studion, älskar att producera. Det är det bästa hon vet och när vi sedan sa att vi skulle göra en konceptskiva svarade hon “Fan vad ballt!”. Allt det flummiga vi ville göra och allt det svåra, tände hon till på.
Hur kom det sig att ni jobbade med Sylvia Massy (System of a Down, TOOL, Exodus)?
Det var en process. Vi har ju gjort två plattor tidigare med Tobias Lindell och det var grymt, men vi är ett band som gillar tanken på att det ska vara ganska stora förändringar mellan skivorna. Det ska vara svårt på ett eller annat sätt och därför ska man inte sitta för bekvämt. Med Tobbe har det fungerat så bra att vi har börjat sitta bekvämt. Det finns inte så mycket personal man kan ändra på mellan plattorna, för det var ingen i bandet som slutade eller fick sparken och då var det jakt på lite annat. Jag kan inte så många producenter själv (skratt). George Martin för jag gillar The Beatles… (skratt). Jag skickade ett tweet till Devin Townsend men han sa nej. Vårt management spårade och då har det varit ganska stora namn som gjort hyfsat stora band och det är ju bra för då har de lyckats med någonting, men samtidigt tenderar det att vara ganska mätta och belåtna och sitta bekvämt och vila på lagrarna. Det skulle vara lite lättförtjänta pengar för dem och de två gånger vi nådde fram så att det blev lite kommunikation, så var det alltid ”Ja, jag kan väl göra er platta på och det här kostar det.”
Vilka två namn var det då?
Jag nämner inga namn och man ska inte snacka skit i onödan. Sylvia var ytterligare ett förslag som kom via vårt management och namn som System of a Down och TOOL gjorde det lite intressantare än andra amerikanska artister som de andra hade på meritlistan. Vi snackade med henne och det första vi började prata om var musiken och hon hade lyssnat på våra gamla plattor och älskade ”Use your tongue” (Black waltz, 2012). Sedan pratade hon om roliga sätt hon spelat in skivor på och jag läste nyligen på hennes facebook att hon spelat in sång genom en potatis. Helt fantastiskt. Samtidigt är hon hur kunnig som helst som tekniker och har exempelvis spelat in en låt Prince och det får ju inte vem som helst göra, kan jag tänka mig. Jag fattade inte vad hon pratade om, det var rena grekiskan för mig, men hon kan ju sin grej. Sedan är det även hennes musikaliska kunnande, hon kan allt. Producenter brukar ju ha en nisch som gör just dem så bra, en Rick Rubin-true pelle, audiofil eller en musiker, men hon kan allt. Hon var väldigt tänd på det vi gjort innan och hon älskar att vara i studion, älskar att producera. Det är det bästa hon vet och när vi sedan sa att vi skulle göra en konceptskiva svarade hon ”Fan vad ballt!”. Allt det flummiga vi ville göra och allt det svåra, tände hon till på och snacka affärer fick de vuxna göra först veckan efter.
Hon har ju gjort väldigt spridda grejer, som Johnny Cash, Junkyard, Red Hot Chili Peppers.
Ja precis och så som vi närmar oss vår hårdrock är det också ganska spridda skurar och vi tar in väldigt många influenser. Det var inte bara hårdrocksbanden hon hade jobbat med som vi tyckte var häftigt. Hon hade jobbat mycket i Norge men inte i Sverige. Hon räknade upp 10 norska band och jag hade inte hört talas om ett enda, vilket återigen visar att hon inte bara jagar stora namn.
Vad är den största erfarenheten från arbetet med Sylvia?
Det var en bra fråga. Tobbe som vi jobbade med innan, är jävligt bra och vi spelade in i Kungälv, vilket var så där gött bonnigt. Det var mycket gitarrfokus och kött och potatis, så att säga. Det var ganska punkigt att göra sången, vilket var jätteviktigt för mig då, men han var ingen ballad-kille. Med Sylvia var det ett helt annat engagemang i att producera sången, tycker jag. Vi la dubbelt så mycket tid på sången och det är säkert mycket smått och gott där. För skönsången hade vi en häftig rysk mikrofon som heter Soyuz, som ser ut som en steam punk, porrgrej och när vi sedan gjorde allt det hårda fick jag hålla en SM58:a i handen och det var liksom ”Tryck in den i munnen för fan!” och för mig blev det lite som att ”Ja, så kan man också göra, även om det ska vara på skiva.”, för det är ju också ett sound. Det var en härlig blandning, just att vissa saker kunde vara väldigt hifi och sedan kunde vi ta en gitarrslinga från demon för vi fick inte till ljudet igen. Allting behöver inte vara Pink Floyd utan man kan blanda högt och lågt och att man även vågar tro på sina låga grejer och att de kan vara fantastiska.
Hon måste vara ganska ensam i en mansdominerad värld?
Det var ju skitkul. Eftersom hon var så bra så blev det ett plus i kanten. Det spelar egentligen ingen roll (att hon är kvinna), men det går inte att komma runt att det blir lite extra ballt när man funderar efteråt, för det fanns situationer när vi satt fast och just i den stunden tyckte vi att hon inte gjorde så mycket som syntes för att vi skulle komma på lösningar. Ser man tillbaka på det är det väl den där kvinnliga touchen att styra snubbarna och få dem att tro att det var en del av deras eget tänk. Så kändes det ibland när jag ser tillbaka på det.
Ett konceptalbum om en uggla, är det något man kommer på under en fylla eller när man rökt på?
Nej, man har varit nykter och grunnat länge faktiskt. (skratt) Tråkigt nog. Vi hade ambitionen att göra en konceptplatta ett bra tag före vi kom på konceptet. När man ser tillbaka på det handlar det om att hitta nya sätta att utmana sig på och nya sätta att göra det svårt att göra en skiva. Kniv mot strupen och stå på tå. Ger man inte allt så kommer det att gå åt helvete. Vi kramade ut det bästa ur oss. Nästa onaturliga steg kändes då som att göra en konceptskiva och så bollade vi lite idéer. Det första är ”Jag är ju en läskig clown och det är lite cirkus. Det skulle kunna vara en historia om en gammal freakshow?” och så blev jag så trött på mig själv och det tillförde ingenting. Vi bollade vidare och det är många skivor jag gillar, där bandet i fråga har gillat en bok, som exempelvis Blind Guardian ”Nightfall in middle earth” (1998) som bygger på Tolkiens ”Silmarillion” och då tänkte jag på någon bok. ”Vad har jag läst som det inte redan gjorts en skiva av?”
Camilla Läckberg går bort?
Nej, jag gillar ju inte deckare. Fan, en ”Beck”-konceptskiva? Nu planterade du ett frö här. (skratt) Nej, men det jag kom fram till var Mobergs ”Utvandrarna” och det där och det hade varit lite fräscht i hårdrock och jag satt väl och grubblade på det en eftermiddag i alla fall, men sedan blev det ”Vänta lite nu. Björn och Benny?” Så den var ju tagen den också. Sedan kom idén om fabler och jag skulle första ta en existerande fabel och bara skruva perspektiven. Det fanns lite kvar från den fasen, ”Fiddler´s farewell”. Det finns ju en fabel som heter ”Gräshoppan och myran”, där gräshoppan spelar hela sommaren istället för att göra sig i ordning för vintern och myran gör det. Gräshoppan säger som Kenta ”Just idag är jag stark,” och sedan kommer vintern, men myran tar ju in honom och han får leva. Men i det här fallet har myran jobbat ihjäl sig och då är det ingen som kan släppa in gräshoppan när nästa vinter kommer och då blir det ”Oj då, nu fattar jag.” Det tänket fanns och där någonstans växte det. Jag hade inget intresse av att läsa en massa gamla fabler för att hitta något. Man skriver en historia som är större än låttexterna och det finns en annan text att följa också. En lång dikt, ett epos och man är väldigt rigid med formen och hur det ska rimma. Det går säkert att göra ännu bättre än vad jag gjorde, men det var ändå att hålla den där poetiska Edda-känslan rakt igenom och då börjar det bli intressant och där någonstans dyker ugglan upp. Det finns ju arketyper med den visa ugglan och den stygga vargen. Då tänkte jag ”Kan inte vargen vara schysst och varför ska ugglan vara vis, hon är ju rätt dum?” hela historien går ut på att hon inte blir ett dugg visare och bär hon börjar fatta så dör hon och då släpper allting för det finns bara dödsångest kvar. Det är inte en munter historia. Hela perspektivskruvandet behöll jag, men det är en egen historia.
Är hela storyn egen, för jag läste något om en fransk fabel?
När jag började plugga om hur fabler fungerade så tog jag lite inspiration från Jean de La Fontaine (1621-1695). Fabler har ju funnits länge, men han tog det tillbaka till modernare tider, så jag tog inspiration och lärdomar från honom, men historien är helt fristående.
Är det mer tillfredsställande att skriva så här än att skriva ”vanliga” låtar till en skiva?
Nu var det första gången så det var extremt tillfredsställande. Det går säkert att göra slentrian av det här också. Jag tycker det är ganska intressant att vi gjorde en konceptskiva nu. Det här med ”vanliga” låtar, när man skriver dem så är det ingen av ens låtar som känns vanliga. Vi kommer ha svårt att göra ett mindre projekt för man vill ju hela tiden klättra upp för stegen, från skiva till skiva. Men just att man gör en saga med en bok till och hela formen för det gör att med nästa skiva vet vi att den absolut inte kommer att bli som den här. Var vi då hamnar är kanske att vi går tillbaka till en mer konventionell skiva och att låtarna är mer fristående. Även sådana skivor skriver du under en period och det handlar ju om vem du var, vad du lyssnade på, vad som hände och det färgar ju skivan. Det blir ett tema ändå.
Lyssnade ni mycket på andra konceptalbum, som exempelvis Queensryches ”Operation mindcrime” (1988) eller KISS ”The Elder” (1981)?
Nej, inte på det sättet. Man har ju varit hårdrockare ett tag så man har ju hört de där skivorna redan. Vad som var viktigt för mig var att vi skulle göra det här utan att tappa hårdrocken. Du ska kunna ha slängt en tegelsten i skallen och ändå fatta att det här var god hårdrock. En av referenserna är alltid Pink Floyds ”The wall” (1979). Jag fick den när jag var yngre, men jag upplever det som att den var mycket mer ”låtig” med ”Comfortably numb”, ”Mother” och ”Another brick in the wall”. Det var viktigt att allt det som Avatar har varit skulle finnas kvar. Sedan var det ju att jag inte ville göra ”Nightfall in middle earth” för den är gjord.
Ska ni köra hela skivan live?
Första steget är att man integrerar skivan och att man ser det som låtar. Spontant känns det som en sådan där 10-årsgrej eller ge oss en miljon i budget för gig, men det lär ju dröja. Nu är det att den ska sättas ihop med det Avatar som redan fanns innan skivan. Men backdrop, scenbygge och kläder färgas ju av skivan. Hela skivan är väldigt nordisk och scenkläderna är inspirerade av folkdräkter. Vi kollade speciellt på en outfit som vi sedan ”avatarifierade” och det var ganska gött för man hamnar gärna i något militärt med hårdrock. Det finns många uniformerade band och det här är mer djur, natur och Norden.
Text: Niclas Müller-Hansen