Dave Lombardo och Nicke Andersson fick Fred att vilja piska skinn. Han anser att Iron Maidens bästa album är “The number of the beast” och när han ser tillbaka på den tidiga dödsmetallscenen står en sak ut mer än andra:
– Framförallt vänskapen med alla de människorna man umgicks med då, för jag umgås med större delen av dem fortfarande. Även om jag bor i USA nu så pratar jag med dem. Vi i bandet och Nicke och många andra. Det tycker jag är ganska coolt att väldigt få av dem som var med från början har helt vänt musiken ryggen.
När upptäckte du att du hade en fallenhet för trummor?
När jag hörde och såg KISS. Peter Criss med sitt höjbara trumpodium, då kände jag ”Fan vad coolt!”, men jag bestämde mig inte för att spela trummor förrän långt, långt senare. Jag tyckte det var coolt.
Hur ser du på Peter Criss som trummis? Jag vet att Nicke Andersson sagt något i stil med ”våren 77 var han untouchable”
Jag och Nicke har diskuterat KISS i oändlighet. Du vet, man sitter i en turnébuss och lyssnar på KISS tillsammans och så hittar man outtakes från ”ALIVE II”, som inte kom med. Det var nog mycket vitt pulver för det gick jävligt fort där. Jävlar vad på han var! Många brukar annars säga att KISS är ett sådant band där man tävlar om att vara sist på ettan, för de är så baktunga, men inte då. Efter det tyvärr, så förstörde drogerna hans spel och han har aldrig kommit tillbaka. Jag tror också att han trodde att han var en så jävla bra sångare så att han inte skulle behöva spela trummor. Sedan har man ju förstått att han är mer eller mindre tondöv. När det har varit bra med Peter Criss är det kanske för att han haft tur, men han har en jävla bra röst. Jag gillar hans trumspel, särskilt från 75-77. Innan dess var det lite så där, men sedan hittade han sin stil och sedan gick det bara rakt utför tyvärr.
Bästa KISS-skivan då?
”Rock and roll over” (1976).
Ja, den är bra.
Ja, det är den fan. Jävligt bra!
Vad var det då som senare fick dig att börja spela trummor?
Dave Lombardo, och Nicke för den delen. Han spelade trummor på en nivå som jag aldrig hade sett någon spela. Vi var 13-14 när vi lärde känna varandra och då var det ”Kan han spela trummor och kan han spela bättre än de som är fan så mycket äldre än honom?” Det var ju också inspirerande. När vi började med Dismember så fanns det inga trummisar och det är fortfarande så. Det är svårt att hitta trummisar, så det var som ”Ok, jag får väl spela trummor tills vi hittar någon.”, men det gjorde vi aldrig och sedan slutade vi leta.
När du upptäckte musiken som ung, fanns det en skiva som du känner hade en stor påverkan på dig?
Det gjorde det nog redan när jag var runt fem år gammal och började lyssna på Elvis Presley. Då kände jag den där känslan ”Fan vad cool han är!” Han står på en scen, han spelar gitarr och han sjunger. Då fick jag en plastgitarr, en riktig då, när jag var typ sex bast. Det var det första, men sedan när KISS kom in i bilden då var det ännu mer mystik och häftigare. Efter det upptäckte jag sedan Judas Priest och Iron Maiden och det var nästan ännu farligare på ett annat sätt på grund av texter och så. Det var ingen ”love” där och då var det ännu coolare. Det var en ganska bra vinkel på backen upp.
Vi är i samma ålder så jag har liknande minnen av just Iron Maiden och ”The number of the beast” (1982) och så. Det var djävulen och lite mer mysticism.
Ja, de där introna var det ingen som riktigt haft då vad jag kan komma ihåg. ”The number of the beast” är fortfarande min favorit med Iron Maiden. Ljudet, liret och omslaget. Det blir inte bättre.
Jag fick nyligen reda på att Alienfiguren finns med på omslaget nere i ett hörn, men någon påpekade att den bara syns på originalmålningen och inte omslaget. Du måste ju också ha suttit och studerat Derek Riggs omslag?
Ja, och särskilt det för det är så mycket smådetaljer. Mer sådant.
Idag är det så mycket sådant som går förlorat, även om vinyl i viss mån har fått ett uppsving. Det är något speciellt med att läsa tacklistor, se vem producenten är, se vilken studio de spelade in i och så vidare.
Det gör ju det tyvärr och framförallt albumomslag nu när folk låter AI göra jobbet. Visst, du kan ha världens bästa idé, men det kan inte bli lika uttänkt. Inte än i alla fall och skulle det vara så, är det inte lite att det bygger på allt, istället för att det skulle vara en person, som visserligen har en massa olika influenser men som hittar sin egen nisch och sedan fortsätter. Det är det som är coolt med Derek Riggs och Dan Seagrave och de mästarna jag tycker om.
När folk idag pratar om den tidiga dödsmetallscenen och Stockholm, vad tänker du på då när du ser tillbaka på de unga dagarna?
Framförallt vänskapen med alla de människorna man umgicks med då, för jag umgås med större delen av dem fortfarande. Även om jag bor i USA nu så pratar jag med dem. Vi i bandet och Nicke och många andra. Det tycker jag är ganska coolt att väldigt få av dem som var med från början har helt vänt musiken ryggen. Det är ganska intressant att se att så många av oss verkligen inte bara tänkte ”Äh, vi skiter i det där!”, utan verkligen gick hela vägen och turnerade och försökte leva på det och har gjort det till viss del och att vi fortfarande gillar det och att vi ses. Det måste jag säga att det gör att det här blev en livsstil och inte bara en hobby.
Hur ser du på de tidiga dagarna med Dismember?
Det är bara bra minnen. Tuffa tider, men också roligt… jag menar, vi skrattar ju fortfarande åt samma saker. Jag körde ner idag och vi sitter i en buss tillsammans och garvar åt samma saker som vi gjorde för 40 år sedan.
Drömde ni som unga om att bli ett världsnamn?
Nej, inte på det sättet. Jag tror att om vi hade börjat starta band och spela tidigare och att vi var några år äldre och att man kom efter Europe och även Bathory till viss del, vilket var mer ”gör det själv”, vilket vi influerades av och Europe blev mer för obskyrt för oss. Det var för stort och för långt bort, även om de kom från Upplands Väsby. Det var lättare att relatera till Candlemass än Europe. Någon som hade åkt runt på turnéer och hade hus i Tropikerna, det blev konstigt och det var inte riktigt det vi ville heller. Det var inte så att vi siktade på att bli stora. Vi siktade på att spela in en skiva och åka ut och turnera. Det var viktigt. Skivbolagen gjorde det bra, som Earache och Century Media, de la ut mycket pengar för att få de här banden att åka ut och spela och det var ju bra PR och välinvesterade pengar. Vi tjänade inte så mycket, men skivbolagen har lyckats ganska bra med en sådan smal genre, men det är på grund av vår drivkraft. Jag vill inte verka bitter på något sätt, men det är lite så att vi gjorde något som vi trodde på och det var inte för att vi ville bli stora och spela på Globen om tre, fyra år. Vi ville bara ut och spela musik för likasinnade människor och vad som hände där efter var inget vi tänkte på.
Vad var det som gjorde att du drevs mot den brutala musiken?
Vi kom från hårdrock och punk och det var många som lyssnade på båda eller antingen eller och sedan lärde sig den andra stilen. Någonstans var det att punken var hård och tuff på det sättet att man ifrågasatte etablissemanget och hårdrocken var mer tuff för att man försökte skrämma folk med coola omslag också vidare. Man tog det och höjde upp det och då hamnade man där. Thrashen blev tuffare och då hade man ”Creeping death” och ”Fight fire with fire”, men vi ville ta det steget vidare. Då kom den där drivkraften ”Vad kan man skriva om som är så jävla äckligt att folk knappt kan lyssna på det?” Det var så man tänkte. Man satt med lexikon och använde engelska ord som man inte riktigt visste vad de betydde, men man såg vad de betydde. Jag vet många texter där jag inte kunde använda det grammatiskt riktigt, så man tänkte ”Så där kan man inte säga.”, men det gick på något sätt. Antagligen också för att ingen hörde vad som sjöngs, hahaha! Det blev roligt på det sättet och det kändes som att det blev rätt. Det är svårt att beskriva, men vissa grejer när man skapar musik eller texter så känner man någonstans ”Det här blev jävligt bra!” på många olika nivåer.
Text: Niclas Müller-Hansen