INTERVJU: Björn Gelotte i In Flames

När In Flames gästade Berns i Stockholm nyligen slog vi oss ned tillsammans med Björn Gelotte för att snacka om de intima klubbspelningarna, men även om gamla alster som “The Jester Race”, möten med Ronnie James Dio och det där med att bara göra musik för sig själv.

“Din fanbase kan du aldrig lita på. Du kan inte göra musik för dem, det går inte. Jag vet inte vad de gillar. Varje gång vi släpper en platta så delar vi vår fanbase. Det slår aldrig fel.”

Ni har ett porträtt av Robert Wells på scen. Är det den ironiska generationen, precis som Killinggänget och Claes Åkesson?

Vi är väl den generationen, är vi inte det? För oss handlar det mer om vad vi ville ta med oss från replokalen. Vibben av att vara i replokalen när polarna kommer över, det är pilsner och fredagskväll och så repar man och jammar. Där sitter det ju planscher. Vi har även Bon Jovi på scen. Idag satte jag upp en bild på kylskåpet på scen och det är Ronnie James Dio. Den är så jävla bra för han har både svärd och sköld. Det är min gud.

Träffade du Ronnie någon gång?

Javisst. Det kan vara en av de trevligaste människor jag stött på i mitt liv. Jag stötte på honom flera gånger faktiskt. Ett par gånger i Göteborg. Vi var i japan och spelade på en festival. Har du sett dokumentären om Anvil? Det giget spelade vi, den festivalen. Ronnie spelade också och för att göra en lång historia kort, så känner jag han som var Ronnies personliga assistent. En kanadensare och jag hade ingen aning om att han jobbade med honom. På den här festivalen kom han och knackade mig på ryggen och sa ”Det är en snubbe här som vill träffa dig.” och då satt Ronnie lite längre bort. Vi satt nästan i två timmar och han drack bara rom och cola. En jävla cool snubbe!

Det enda negativa man hört från honom var väl när han uttalade sig om Vivian Campbell?

Vi pratade om det och jag var tvungen att fråga. Jag växte ju upp med de tidiga Dio-plattorna och jag undrade ju hur det skar sig? Han sa det så diplomatiskt. Han tyckte det var så jävla sorgligt för han älskade ju grabben, men det var väl att han upptäckte efter ett tag att han (Vivian) inte tjänade en spänn och det var väl där det skar sig. Men Ronnie lät inte alls sur eller så.

Hur är det nu att spela mer intimt, som ni gör just nu, jämfört med att stå på scen i en stor arena?

Det är helt olika… väsenskilt. Det är väldigt naket, samtidigt som det är mycket mer genomtänkt än vad det kanske är på ett arenagig. Det är två helt olika saker. Läskigt som fan och i början känner man alltid ”Kommer det funka?”, men det handlar ju bara om att se till att ha roligt och är den biten löst så fixar det sig, men det är läskigt.

Vad var det som gjorde att tanken växte fram? Är det för att trigga sig själv?

Det är en kombination av många saker. Vi har ju ett format, som vi älskar och det är där vi är hela tiden. Vi tänkte att vi skulle göra något före sommaren för vi kommer ju göra en massa festivaler sedan. Då kommer det bli fullt ös, men om vi nu skulle göra något innan för att hålla oss sköna, ja då kom ju idén fram att vi skulle göra det på andra hållet och så intimt vi kan. Vi bjuder in folk istället och försöker skapa en atmosfär som är jävligt skön. Det är så jävla roligt för man är så långt utanför sin ”comfort zone”. Det är jävligt spännande.

 

Hur är det att ha stråkar på scen?

Ja, helt plötsligt har vi fyra musiker med oss. De kan ju fan allt. De läser noter som en annan läser en bok. De är helt grymma. Man lär sig mycket och man får vara på tårna. Man kan ju inte stå där och lalla. De är från en annan värld och coola som fan. Johannes (Bergion) som är kapellmästare har ett rockband själv, Diablo Swing Orchestra. Har du inte hört dem så lyssna! Det är för jävla bra och jävligt skruvat. Det är genom det vi lärt känna honom och Roberto Laghi, som producerat några plattor med oss, har även spelat in med dem. Vi skulle ha lite stråkar på en låt och då sa Roberto ”Jag vet exakt vem som ska göra det.” och så plockade han in Johannes. Superduktig.

Hur ser ni på senaste albumet “Battles” nu när det nästa gått ett halvår sedan släppet?

Vi spelade in den för ett år sedan och sedan släpptes den i november och det känns jävligt bra. Som vanligt, men folk skiter ju i om vi gillar det eller inte, men vi älskar det och vi tycker om att spela låtarna live och de verkar fästa ganska bra. I Norge nu körde vi ju ”Before I fall” och ”Wallflower” och det funkade väldigt bra. Vi kan ju inta bara spela ”Only for the weak” (2000).

Att testa låtar från senaste albumet är väl alltid lite av ett ”gamble”?

Man vet ju aldrig. Det är likadant när det ska väljas singlar. Vi skriver ju en platta och sedan ska någon annan välja ut något som representerar plattan. Jag hör ju hela plattan från första till sista låten. Det är ju jättesvårt att plocka ut något. Det är som att plocka ut en passage i ”A change of seasons” (Dream Theater, 1995) Det kan du ju inte göra.

Och ni lägger ner tid på att låtlistan ska bli rätt på albumet, men sedan trycker någon bara på shuffle.

Men det kan vi inte styra över. Det vi kan göra är att stå rakryggade och känna ”Fan vad vi är stolta över det här!” Vi har lagt ner tid, pengar, energi på det och det finns inte en låt på någon av våra plattor som jag inte tycker är helt grym. Så är det ju, det är alltid världsbäst för vi har lagt ner så jävla mycket tid på det och det har ju lett till var jag är idag och vad jag gör idag. Allt har lett till det här. Sedan kan jag inte säga att jag kan alla låtar längre eller ens kommer ihåg dem, men det spelar ingen roll. Allt är en resa rent musikaliskt. De första stapplande stegen när jag bankade trummor för jag var lite mindre skitdålig än vad Jeppe var. Varenda steg är otroligt viktigt. Jag ångrar ingenting.

Jag antar att man som musiker vill utvecklas hela tiden, samtidigt kan man kanske inte göra en ”Lulu” som Metallica, för man vill behålla sin fanbase?

Det där är två olika saker. Din fanbase kan du aldrig lita på. Du kan inte göra musik för dem, det går inte. Jag vet inte vad de gillar. Varje gång vi släpper en platta så delar vi vår fanbase. Det slår aldrig fel. Det var likadant när vi släppte ”Whoracle” (1997) efter ”The Jester Race” (1996). Det var ett helt år emellan och redan då lät det ”Den förra var mycket bättre.” och det har hängt med oss genom karriären och det har vi alltid vetat, men vi gör ju något som vi tycker är ballt. Något som vi kommer att lira tusen gånger på scen och tycker det är skoj att lira. Det är det enda man kan utgå ifrån. Jag vet ju fan inte vad de gillar? Jag har ingen aning. Jag kan ju inte skriva en platta för dig. Tillsammans kan vi dock skriva en platta som vi gillar och så kan vi vara ärliga med den och sedan är inte den allas kopp té. Det går inte att bry sig.

Hur ser du tillbaka på ”The Jester race”, så här 21 år senare?

Jag var väl 19 eller 20 då. Hela inspelningen tog 11 dagar, inklusive mixning. Det tar ju längre tid för mig att gå på muggen för fan! (skrattar) Det är inte som det är idag. Det var första gången jag var i en riktig studio, Studio Fredman. Vi hade spelat in demos och sådant innan, men det var ju i ett garage någonstans. Ett ögonblick jag verkligen kommer ihåg är Glenns (Ljungström) bil, för han var väl den ende av oss som hade körkort, men jag kommer ihåg kassetten med råmixen av några av låtarna och vi lyssnade på ”Graveland” och man kände bara ”Det är vi, det är vi!” Det var coolt och en jävla känsla. Det är ju hur viktigt som helst att få den känslan. Samtidigt, den där studioupplevelsen mördade ju alla mina drömmar. Man tror ju bara att en ängel kommer ner och skiter på kassetten och det blir helt grymt, men så är det ju inte. Det är ett jävla slit och det låter jävligt illa många gånger.

Ni turnerar väldigt mycket. Hur gör man för att hålla sig ”normal” när man är ute på vägarna?

Ju äldre man blir, desto konstigare saker får man för sig, som att träna lite. Kanske går man en promenad. Vi håller inte på med droger och har inga allvarliga alkoholproblem (skrattar). Vi gillar pilsner och vi gillar fotboll till exempel. Vi går ut på puben och kollar det och man rör lite på sig emellanåt. Det viktiga är att vi gör något vi tycker om. Då blir allting lättare.

Det är ju få förunnat att få syssla med det du älskar mest.

Jag är otroligt lyckligt lottad och jag är väldigt medveten om det. Jag har gjort det här i mer än halva mitt liv. Det är det som fixar mat på bordet och det är ju långt ifrån alla som kan säga det och jag är väldigt, väldigt medveten om det så jag passar på att njuta av det. Och därför gör man sådana här idiotsaker (pågående klubbspelningar). Det är utvecklande som fan. Det är coolt och jävligt roligt det där med ”comfort zone” och att inte behöva sitta där med In Flames form 1A.

Det kan väl dock också vara ganska enkelt och bekvämt?

Det är som att göra samma platta varje gång. Det finns vissa band som är jättebra på det, men vi är inte ett av de banden. Jag skulle aldrig vilja göra en ”The Jester Race 2”. Vi var på en helt annan plats då, både musikaliskt och som människor. Vi hade ju ingen som helst erfarenhet av något. Man måste utvecklas och utmana sig själv. Det är inte roligt att göra samma jävla sak dag ut och dag in.

Hur står ni i basistfrågan? Kan Håkan Skoger, som spelar med er just nu, bli permanent? Söker ni överhuvudtaget en permanent basist?

Ja, det gör vi. Vi är ju ett band och har alltid varit ett band. Eller så här, från ”The Jester race” och framåt har vi varit ett band. Innan det var det kanske lite mer av ett projekt. Jag gillar känslan av ett band. Man gör allt tillsammans. Vi tjatar och tjatar på Håkan och han är ju fenomenal. Vi hoppas, men vi får se.

Text: Niclas Müller-Hansen

Foto: Therés Stephansdotter Björk