I samband med In Flames gig på Sweden Rock Festival tog vi oss ett kortare snack med Anders i ett varmt rum bakom scen. Vi pratade om döda musiker, nya basisten Bryce Paul och det där med att stanna upp mitt i allt:
Det är en jävla resa! Men det är så svårt för man är i bubblan. Man gör intervjuer, man spelar, man gör låtar. Det är en maskin och det är så många som är beroende av att den här maskinen rullar på. Jag har ganska många på min lönelista, men då får man inte glömma ”Du, ha kul under tiden också!” och inte tänka på den listan. Det är jävligt viktigt.
Sist jag snackade med Björn (Gelotte) lät det som att ni tjatade mycket på Håkan (Skoger) om att han skulle bli permanent basist, men nu har ni Bryce Paul?
Det gjorde vi. Vi tjatade nästan hål i huvudet på honom, stackaren, men det blev Bryce istället. Det är tufft att komma in i en sådan här maskin också. Det som att gå från noll till hundra och han (Håkan) har familj och barn. Vi vill ju ha någon som kan dedicera sig till 100%. Vi hade skitkul och han är så jävla duktig, men när han sa att han inte kunde, då hade Joe (Rickard, trummor) en polare som bor i Nashville och han är jätteduktig och Joe gick i god för honom. Joe är en kul kille så vi litade på honom, plus att de kunde jamma lite hemma innan, för det där med repande är lite svårt när man har jänkare i bandet. Inför USA-svängen vi gjorde så var vi i Nashville och repade och det är ganska nära vårt lager där vi har alla våra prylar. Vi repade i tre dagar innan och han har verkligen kommit in i gänget. Ödmjuk och duktig på att spela med fingrarna för det har också varit viktigt. Peter (Iwers) spelade med fingrarna och Håkan också.
Det är ju så mycket annat som ska klicka förutom det rent musikaliska, eller hur?
Jo. Spelandet är inte sekundärt, men den sociala biten är ju minst lika viktig. Man ska kunna hänga utanför och kunna ha ett snack. Man vill inte att någon ska komma in och vara mesig heller och be om ursäkt. En av de första sakerna jag sa till Bryce var ”Ta plats! Du behöver inte stå längst bak, för nu är du en del av det här.” Men jag har ju varit här så länge så jag har svårt att förstå hur det känns, men det måste ju vara speciellt. Han har spelat med en massa country-gäng, men vill helst spela metal. Men är man i Nashville måste man ju spela country för att livnära sig på något. Hans första turné blev en USA-turné och där är vi inte på riktigt samma nivå som här. Där kanske vi spelar mitt på dagen på en festival och här spelar vi sent eller headlinar. För honom måste det här vara ”Vad fan är det som händer?” Men det funkar skitbra.
Nu har ni två jänkare i bandet. Rent stereotypt är väl jänkare och svenskar ganska olika varandra?
Jo, men det finns ju bra svenskar och dåliga och samma med jänkare. Joe var ju inte planerat utan det råkade bara bli så och det var ju tur att han var där och ville vara med. Han är någon att luta sig emot och han har också tagit sin plats.
I och med allt tjat på Håkan så antar jag att ni vill ha en permanent basist? Inte att det blir som Bon Jovi ,där killen de haft först nu får vara med på bandfoton?
Nej, Bryce är ju med på alla signingar och så, men det är ju klart, vi har ju inte sagt ”Du är med i In Flames.” Vi måste testa lite och känna på det också, men självklart vill man inte att det ska vara en roterande dörr. Vi har spelat i en månad och sedan vet man ju inte heller. Vi måste känna så att det känns rätt och han måste känna om det känns rätt. Sedan får vi utvärdera året.
Kommer ni fortsätta mer i den riktning ni tog på ”Battles” när ni väl sätter er ner för att skriva inför nästa platta?
Jag vet inte riktigt vad du menar med ”den riktningen”? För mig är det en In Flames-skiva någonstans i det här myllret av andra In Flames-skivor, men nej, jag tror inte det. Varje skiva har nästan varit en reaktion på den skivan innan. Jag tror att nästa platta också kommer bli lite annorlunda. Så gör vi. Vi vill inte att det ska bli exakt samma, men vad det blir det vetefan. Det beror på dagsformen. Vad känner vi den dagen? Det kommer låta In Flames.
Flera storheter har gått bort, som Lemmy, Prince, Bowie och nu senaste Chris Cornell. Är det någon av dessa som betytt något rent musikmässigt för dig? Lyssnade du mycket på Chris eller Soundgarden exempelvis?
För mig var det mer Layne (Staley), när han gick bort. Alice in Chains har varit ett stort band för mig och hans texter beskriver ett mörker på ett vackert sätt och man visste ju att han mådde jävligt dåligt. Alla de vi pratar om har ju varit med. En del är såna där man känner ”Fan att jag aldrig fick se honom!” Jag såg aldrig Prince live, men jag har sett honom i person några meter ifrån mig när han gick ut från en klubb. Musikaliskt så… man växte ju upp med det och Bowie också. Sådana jävla artister och sådan integritet. ”Jag gör det här på mitt sätt och ni andra – ni kan take it or leave it!” Chris Cornell såg vi några dagar innan. Vi spelade på samma festival i USA. Man såg honom när han sjöng och kände ”Fan vad kul, och att det går bra!” Det var ju en chock. Här spelar han en dag och nästa dag är han inte där. Helt overkligt. Jag har ju gillat Soundgarden sedan länge. Jag lyckades se dem på ”Badmotorfinger” på Kåren (Göteborg). Extremt hög bas var det. Det var nästan så att Corrosion of Conformity, som spelade innan, nästan var bättre. Jag gillar Soundgarden, men de har inte varit husgudar.
Jag snackade med Ricky Warwick i Black Star Riders och han sa det att vi är den första generationen där våra rockhjältar börjar dö.
Det är ju verkligheten. Man tror att det ska vara för evigt. Det är några sådana jag önskar… ”Fan att jag aldrig fick se Michael Jackson live!”
Vad är det senaste du sett i bandväg som varit riktigt bra?
Jag kan väl känna ibland att man blir lite blasé. Särskilt när man själv är ute p¨å turné. Det är så mycket ljud hela tiden. Def Leppard var bra. Skitbra. Jag såg dem först då när vi repade i Nashville. De headlinade och så var det Poison och Tesla. Det var fan bra! Det är så mycket nostalgi också och sedan såg jag Scorpions igår.
En sista grej. Om du skulle gå tillbaka och ge ditt 23-åriga jag lite råd i samband med In Flames första platta, vad skulle du säga då?
Svårt. “Njut av stunden.” Jag skulle inte ändra på så mycket. Det är klart, så här i efterhand… jag älskar det här bandet som vi spelar i nu och alla killar som har spelat, men någonstans önskar man kanske att alla skulle vara med. Att det var ett band hela vägen. Det är inget som jag tänker på dagligen och det var ju meningen att vi skulle hänga med. Sedan är det mer att ”Passa på och njut. Stå på dig.” Det är inget man ska ändra. ”Tänk inte för mycket heller.”
Att njuta av stunden, gör man det? Blir det inte bara att det vardagliga livet flyter ihop?
Så är det så klart också, men jag försöker tänka på att passa på att njuta. Att backa lite och inse vad man håller på med. Bara idag stod jag och kollade på den där symfoniorkestern (Sweden Rock Symphony Orchestra) och Joe Lynn Turner och han körde Yngwie-låtar och jag tänkte ”Va fan, du ska gå där snart och Steven Tyler har varit och gått där. Klaus Meine var där och snart ska vi göra det. Backa, Anders ska vara där. Inse det!” Jag menar inte att jag är ”equal” utan mer ”Fatta det!” Om man går tillbaka till den 23-åringen eller 20-åringen eller 18-åringen, när vi väl började, och säga ”En dag…”
Det är en jävla resa!
Ja, det är en jävla resa! Men det är så svårt för man är i bubblan. Man gör intervjuer, man spelar, man gör låtar. Det är en maskin och det är så många som är beroende av att den här maskinen rullar på. Jag har ganska många på min lönelista, men då får man inte glömma ”Du, ha kul under tiden också!” och inte tänka på den listan. Det är jävligt viktigt.
Text: Niclas Müller-Hansen
Foto: Therés Stephansdotter Björk, Björn Olsson