IMPERIAL STATE ELECTRIC: Intervju med Nicke Andersson

Det är inte varje dag man blir hembjuden till en rockstjärna, men det var precis det redaktör Niclas blev för en tid sedan. Nicke Andersson har flyttat närmre stan, till Huddinge mer bestämt, och dessutom byggt en studio i källaren. I denna lilla studio genomfördes en längre intervju med den alltid så rolige och pratglade Nicke. Självfallet blev det lite snack om senaste skapelsen “Honk machine”, men även om The Hellacopters, att skriva texter på engelska, saknaden av det gamla, jakten på gitarrljud och att spelningar med Lasse Winnerbäck är det perfekta sommarjobbet.

 

Hur går tankarna inför en ny platta? Det känns som att du alltid är enormt produktiv.

Nicke: Det där har ju alla sagt jämt, men jag tycker inte det. Vad ska man annars göra? Jag vet ju inte vad jag ska jämföra med? Säg att du är produktiv en tid, då ska du sedan inte vara produktiv i fyra år, det tycker ju jag låter jättekonstigt. Jag skulle gärna göra ännu mer om det fanns tid. Nu tog jag ju ett litet sidokliv här. Inför varje ny platta är det väl mest att man vill göra en ny platta, det är nog mer så.

ISE 3

Är det det som är själva drivet?

Nicke: Nej, för mig är det nog mer själva låtarna i sig. Jag skriver ju låtar hela tiden. Det är ju typ det jag gör. Nu har ju även hand om mycket som har med själva bandet också, eftersom jag är lite av ett kontrollfreak, eller lite?, (skrattar) det har ju slutat med en blandning av kontroll och att det handlar om en ekonomisk fråga. Jag producerar, mixar, jag är tekniker och gör omslagen och ibland blir det lite saftigt. Hade det funnits ekonomi, hade jag gärna blivit producerad av någon, för jag tycker det är guld att slippa den där logistikbiten, för först ska du vara tekniker och sedan ska du vara ”the artist” och det blir ju lite olika modus. Men jag tror som sagt det är låtarna som är drivet. Jag håller ju fortfarande på och lär mig för jag är tröglärd. (skratt) Jag lär mig ett ackord om året ungefär, vilket, om man är musiker, kanske lär sig när man är 14 och sedan kan man det. På det området är jag väl fortfarande intresserad och nyfiken. Det och sådana där nördgrejer som att jag letar efter specifika gitarrljud. Jag håller på med ett just nu och jag har kommit jävligt nära. Det är inte med på den nya skivan dock. Det finns vissa elgitarrljud som jag hör i vissa band. Inte på hela plattor, utan bara i en låt här och där. Det finns en platta med Aerosmith, ”Night in the ruts” och på en låt finns det där gitarrljudet. Det är inget jättekonstigt, men det har en väldigt speciell karaktär inne i mitt huvud. Sedan finns det en låt med Roky Ericson där jag också hör det, en låt med Ted Nugent och George Thorogood har också det ljudet. Foghat och Sex Pistols har också haft lite av det ljudet och även på KISS ”ALIVE II”. Då slog det mig att alla banden är amerikanska. Ja, förutom Sex Pistols och Foghat, så där sprack ju det, men då tänkte jag;”Foghat, de bosatte sig ju i USA.” och vad spelar man på i USA? Jo, Fender och vad spelade Steve Jones i Sex Pistols på? Jo, Fender. Så det måste vara en Fenderförstärkare vi snackar om och det är det, tror jag. Jag har frågat alla jag känner och då har jag kommit fram till att det ska vara en lite mindre Fender, som ofta användes i studior på 70-talet, typ en ”Deluxe reverb”. Sedan har det lite med högtalarna att göra också. Men på nästa skiva ska det vara med så nu längtar jag till den. (skrattar) Jag har ju snöat in på Lynyrd Skynyrds gitarrljud också, så jag har ju beställt en förstärkare de använde. Samtidigt sitter det så mycket i fingrarna också. Det spelar ju ingen roll om jag tycker att jag låter som Allen Collins (Lynyrd Skynyrd), men det gör jag ju inte för jag är inte Allen Collins. Samtidigt har man sett Angus Young (AC/DC) plocka upp vilken gitarr som helst och det låter som honom ändå, så det kanske inte hade med Gibson SG att göra?

Har du blivit nördigare med åren?

Nicke: Ja, absolut. Det är som med studiobiten. Innan jag bestämde mig för att skaffa en studio, tyckte jag att alla studios såg ut som en cockpit och jag brydde mig inte. Vi spelade ju in i Polarstudion med The Hellacopters och tänk om jag visste då vad jag vet nu? Det har väl kommit med åren, men lite nördig har jag nog alltid varit. Jag satt ju alltid hemma och ritade och höll på med dinosaurier och plastmodeller, men det har fan inte blivit mindre nördigt med åren. Frimärkssamlaren håller på att blomma ut och jag tror nog att jag skulle kunna fastna i precis vad som helst. Nu har vi en jättefin trädgård och skulle jag börja sätta mig in i trädgårdsarbetet, så skulle jag fastna i det också, för det skulle nog kunna vara jävligt kul. Men jag behöver inte fylla min tid precis. Jag bygger pedaler och det är kanske hälften som fungerar, men jag vet inte varför en funkar och en annan inte? Jag borde väl gå en sådan där elektronikkurs. (skrattar) Men det är ju något häftigt med att ha byggt en pedal och sedan kopplar man in den och känner;”Yes, det låter!” och då låter den ju lite bättre i och med att jag har gjort den själv. Det tycker jag är häftigt. (Nicke visar flera av sina egna pedaler, där alla har olika design baserade på albumomslag.) Det är ju minst lika kul att göra själva lådorna. Jag har en här med Sex Pistols, men så har jag inte ens mätt att det är rakt, för jag blev helt till mig. Jag använder ju alla själv, men jag vet inte om de är tillräckligt hållbara för vägarna. Lite fler än hälften funkar väl, men det är jävligt knäppt när man lött klart allt i några timmar och så funkar de inte och jag har ju ingen aning om hur man felsöker. Då blir jag sur och går in på eBay och köper en istället. (skrattar)

ISE honk

Om vi nu tittar lite på nya albumet? Vad är en ”Honk machine”? Är det ett visst sound?

Nicke: Vi pratar ljudbild. Nu har jag ju släppt skivor sedan jag var 18 och så kommer man på en titel och glömmer sedan bort att man kommer få frågor om den. Det händer varje gång, ”Just det, hur ska jag förklara det här?” I början blir det alltid lite olika förklaringar, men sedan när man gjort 20 intervjuer då börjar man hitta rätt och då går det på automatik. Ett bra rockband, enligt oss då, borde ju vara en ”honk machine”, för ”honk” i det här fallet, refererar till ”The mid range honk”. Har du en grafisk equalizer så är det då i mitten på kurvan. Det får gärna ”boostast” lite, så i princip är det motsatsen till vad vi kallar för ”hängmatteljud” och det är typ det värsta jag vet. Framförallt på 90-talet blev det mycket hängmatteljud. Mycket bas och mycket topp och diskant, för det var det folk tyckte lät dyrt och fint. Vi tycker inte det är så kul. Lyssnar du på det mesta som spelats in från ´83 och bakåt, så finns den här kärnan, honket. Jag tycker inte jag är bakåtsträvande i den mån att jag vill att det ska låta gammalt, utan det ska låta bra. Jag tror att Metallicas svarta album ställde till med en hel del och är lite av en bov i dramat. Det låter stort och fläskigt, men det är inte hela frekvenskurvan. Det är ju i den frekvensen (honket) gitarrerna bor och där av ”Honk machine”.

Ni sa ju någonstans att den här skivan är ert ”nya vapen i kampen mot populärmusikens medelmåtta”. Lyssnar du på ny musik eller söker du mer efter gammal musik?

Nicke: (skrattar) Man har ju fortfarande inte ens hört i närheten av allt bra som gjorts. Det tråkiga är inte att jag av princip inte vill höra något nytt, men för mig blir något gammalt jag inte hört, något nytt för mig och om det då har en bra ljudbild, tycker ju jag att det låter bra också. Jämför jag då det med något nytt, så kan det vara en schysst låt men det låter inte helt perfekt i mina öron och då lyssnar jag kanske hellre på något gammalt. Jag fick en skiva med Blackberry Smoke och då tänkte jag att jag skulle ta och lyssna på dem. Det var ju bra, men… den har mixats dåligt. Nu kanske jag har blivit skadad? Live tror jag nog att de skulle vara min tekopp, men jag vet ju lite hur det fungerar i studiovärlden också efter att man läst och följt med lite. Rattar jag in Bandit eller någon annan radiostation och det är något som jag tycker är modernt, och då pratar jag om hela 2000-talet, då kan jag känna; ”Det där virvelljudet hörde jag ju på låten före? Det är samma virvelljud.” och där tror jag att det är för att det kanske är samma ljud. Det finns ju en mall nu för hur det ska låta för det är så man gör och så var det inte förr. Jag menar att alla trumljud på 70-talet lät bra, fast de lät olika. Nuförtiden låter allt exakt likadant och det blir så jävla tråkigt. Jag tänker då på Blackberry Smoke som faktiskt har bra lir och bra låtar och så kommer den där jävla virveltrumman som jag hört förr. Det tycker jag är jättetråkigt, men jag tror inte att det är så många som reflekterar över det och inte ens de som håller på med det gör det, för det är så man gör. Kanske är det lite av den mänskliga latheten eller så är det för att man tror att det är det folk vill ha? Kanske har jag nördat in mig lite för mycket, för jag hade kanske inte tänkt på det lika mycket för 10-15 år sedan. Så det har inte något att göra med att det är nytt i sig, det har det absolut inte. När man var tonåring hade man ju väldigt strikta ramar för vad som var bra eller dåligt, men nu har jag ju tänjt ganska bara på dem och jag tycker inte ens att det är pinsamt längre att säga att Dire Straits faktiskt är ett skitbra band.

Man blir äldre och visare.

Nicke: Jag vet inte om man blir visare, men äldre blir man. (skrattar) Men jag retar mig på att allt ska låta likadant. Jag gillar ju när det får lite kanter. Jag gillar ju inte bara tuff musik, men även i en ballad ska det finnas lite friktion, det ska vara lite skört. Det där glättiga är väl inte min grej. Det bästa jag hört på länge, jag höll nästan på att ramla av stolen, är JD McPherson. Det var så bra att jag blev helt knäckt. Det låter som att det är inspelat någonstans mellan ´58 och ´62, fast bättre. Det var en så bra låt att jag tänkte; ”Den här låten har jag hört. Nej, det har jag ju inte.” I alla band jag spelat, förutom Entombed, har det alltid varit; ”Ja, det är ju inget nytt under solen.” och jag har sagt; ”Nej, jag vet, men tror du själv att det är det som är meningen?” Det där med originalitet är ju inte alltid förknippat med topp, tycker jag. Det måste ju vara bra först och sedan är det ju kul om det är något som låter fräscht. Jag gillar gitarr, bas och trummor och det kommer inte bli originellt, men en ny låt är en ny låt och för mig räcker det ganska bra.

ISE nicke

Drabbas du någon gång av skrivkramp när du skriver låtar eller är det alltid ett ”constant flow”?

Nicke: Nja, det är väl mer att så fort jag plockar upp min gitarr och så kommer det något. Det betyder ju dock inte att det alltid är bra, men jag fyller ju telefonen med röstmeddelanden. Det sägs ju att om det är bra kommer man ihåg det. Nej, det finns ju inte en chans, så man måste spela in det. (skrattar) För mig är det texter som är det svåra och det har det alltid varit. Hade jag kunnat skriva texter i samma takt som jag gör en melodi, så hade det kommit tre skivor om året. Det är väl mycket på grund av att man inte har engelska som modersmål och jag kanske inte är en lyriker? Det är väl bara att inse.

Sitter du med en engelsk ordbok och försöker hitta saker?

Nicke: Nej, det är väl många som brukar använda det här rhymezone.com? (skrattar) Ibland kommer hela låten i huvudet och till och med vilken typ av rim det ska vara. Fraseringen är nästan alltid klar, så jag vet ju hur sångmelodin och hur sången ska vara, men det gör ju kanske att det blir ännu svårare att applicera texten för då kan det bli för många stavelser och så vidare. På så sätt krånglar man till det lite. Texter tycker jag är jättesvårt.

Var du duktig i engelska i skolan?

Nicke: Hyggligt, tror jag, men det var väl för att man gillade musik.

Personligen fick jag väldigt mycket genom musiken.

Nicke: Ja, jag skulle nog säga att det var det enda. Sedan fattade man väl inte allt ändå. Jag frågade morsan vad ”Ladies room” betydde (Refrängen i KISS-låten går: Meet, meet you in the ladies room) och jag tror hon svarade; ”Möt mig i damrummet.” och jag svarade bara; ”Det finns inte en chans. Det är ju han med tungan som sjunger det där. Glöm det.” (skrattar)

Istället för att fråga om din bästa skapelse så tänkte jag så här, om du tittar tillbaka på alla låtar du skrivit, har du någon som du är mer missnöjd med än andra?

Nicke: Det finns säkert en hel del, men jag lyssnar jag ju inte på låtarna. Visst, jag gör ju det när vi spelar in och när man sedan fått dem mastrade och så, men sedan lyssnar jag ju hellre på något annat. Det finns säkert låtar, men jag tror snarare att det är tidiga texter jag skrivit som jag är mer missnöjd med. Vissa blev bra, vissa blev mindre bra. Jag kan ju känna; ”Så där kan man ju inte säga? Det blev ju helt fel.”, men å andra sidan är det ingen annan som klagat. Det finns ingen specifik låt som jag blir så där röd i ansiktet av. Överlag är det nog de flesta av de tidiga texterna. Sedan finns det en del texter med Entombed där det nästan låter lite väl pretto. Man skulle slänga sig med besvärliga ord bara för att och det kanske man ska hålla sig ifrån. Samtidigt finns det väl en viss charm i det också? Men som sagt, ingen specifik låt, men jag ska tänka på det lite. Det kanske finns någon bland de nya?

Om vi går tillbaka till de gamla tiderna igen. Vad jag förstått, erbjöds ni stora kontrakt med The Hellacopters, men det innebar att ni skulle får göra avkall på mycket. Var det så?

Nicke: Jag kommer ihåg när vi satt där i USA, men det var väl mest för att vi blev bjudna på gratis middag och det var lite lyxigt. Det hade vi ju inte tänkt på när vi släppte den där blåa singeln (Killing Allan 1995). Så här i efterhand var det rent fantastiskt, men just då tror jag att man bara var lite stöddig och körde med; ”Fuck off! Det ska vara punk.” Vi kanske valde fel, men samtidigt tror jag att ska man göra det enligt majorbolagsmodellen, framförallt i USA, då tror jag nog att det hade blivit för mycket för oss. Ingen av oss var väl egentligen… ja Dregen kanske, men han var ju inte med då. Han hade ju mer än sådan ambition än vad jag hade.

Hella

Var det mycket pengar inblandade?

Nicke: Det minns jag inte. Jag tror kanske att Robban (Eriksson) minns mycket bättre? Det jag mest kommer ihåg var att man fick jobbiga vibbar av vissa personer. Sedan kommer jag ihåg att alla sa, oavsett om det var Warner eller vilka det nu var; ”Jo, vi har ju foten där, so it´s really the best of both worlds” och jag minns att jag tänkte: ”Säger någon best of both worlds en gång till, så går det inte.” Sedan var ju Sub Pop de enda som inte sa det och då valde vi dem. Vi tyckte ju ändå att det var ett stort bolag, men problemet är väl att man inte är stjärnmaterial på det sättet. Samtidigt har man ju sett att det gått bra ändå för vissa andra. Det har mycket med tur att göra också eller så var vi helt enkelt inte tillräckligt bra?

Jag läste nyss en gammal intervju med dig i Café från 2006, där du säger att det gått bra för andra svenska band i USA, men att det var lite trögt för The Hellacopters. Jag satt alltid och hoppades att ni skulle vara med på Letterman och liknande och kanske var det mycket de andra bandens medverkan på sådana shower som gjorde att det lossnade för dem?

Nicke: Det hade vi kanske fått göra om vi signat med ett större bolag? De banden det pratades om då var kanske två år senare. Vi var kanske lite för tidiga, för när det började rulla för The Soundtrack Of Our Lives och The Hives, då var det ett par år efter oss. Jag vet inte, men poängen är den att det inte var det vi sökte efter i alla fall och det har aldrig varit så med något av det jag gjort, vilket säkert är jävligt märkligt på många sätt. Jag tror att jag alltid har letat efter ryggdunk och respekt eller någon sorts erkännande, men inte från den stora massan. Det är väl kul det med, men man kanske tycker att det betyder mer om några få gillar det, fast på riktigt. (skrattar) Det var ju så när vi började. Målet med Nihilist och Entombed var ju inte ens att släppa en skiva. Det var ju att den där demon skulle bli så jävla kultig. Det var målet och man kan ju tycka att det inte var ett så högt mål, men det var det för mig. Jag kommer ihåg i nian, när vi satte igång med Nihilist, att jag satt och skrev Master, Terrorizer, Nihilist bara för att se hur det såg ut och jag minns att han som satt bredvid mig sa; ”Öh, vem fan tror du att du är? Tror du att du är någon?” Det var ju inte meningen att han skulle se det och jag svarade väl bara; ”Sorry då.”

Jag minns att jag skrev till er, innan jag blev med e-mail, och Robban svarade alltid. Han berättade då bl a vid ett tillfälle att ni spelat i London med Foo Fighters och att Dave Grohl gav er pengar för att ni var så bra, eller hur var det?

Nicke: Jo och det var ju en jättefin gest. Det var inga hisnande summor, men det var en väldigt trevlig gest. Han hade ju absolut inte behövt göra det, men han verkar ju vara hur trevlig som helst. Sedan är det många som retar sig på det tydligen, men det får de väl göra då.

Du har träffat mängder med musikhjältar genom åren. Vem har varit roligast att skaka tass med?

Nicke: Jag vet inte. Vi har ju hälsat på The Rolling Stones och KISS, men jag vet inte hur kul det var? Det var ju mest att man ville ha den där bilden att sätta upp på väggen. Jag visste ju inte vad jag skulle prata om med vare sig KISS eller Stones. Det är väl roligare att man lärt känna folk som Scott Morgan (Sonic´s Rendezvous Band) eller Wayne Kramer (MC 5). Det har ju blivit mer av en vänskap än att bara hälsa på någon så där. De flesta är ju ganska roliga att träffa. Det är ju lite vad man gör det till, men jag blir nog ofta starstruck. Det är väl lite det att man vill att de man träffar ska tycka om en lika mycket som man själv tycker om dem, men det har ju med kemi att göra. Det blir ju lite svårt när man kanske har lyssnat på någonting väldigt länge och levt med den personens musik, samtidigt som jag inte själv kan förstå det där. Ibland kommer det fram folk till en själv som nästan darrar, men jag känner ju att det bara är jag, det är väl ingenting? Det är skumt det där.

ISE 2

Jag läste faktiskt en tråd på Flashback om dig, men det stod mest bara att du var genomtrevlig.

Nicke: Jaha. (skrattar) Då kommer jag ihåg när det börjades med bloggar, när nu det var, men helt plötsligt skrev vem som helst om vad som helst. Då var det någon som hittat en grej från Kalasturnén med Håkan Hellström och The Ark, tror jag. Skit samma, men en tjej hade skrivit om mig. Rubriken var något i stil med; ”Nicke Andersson är en jävla diva.” och då undrade man ju vad man gjort, men jag hade inte gjort något. Den här tjejen och hennes kompis hade till att börja med nästlat sig in backstage och det slutade då med att de stod i toalettkön backstage och då kom den där ”Jävla Nicke Andersson och sa att han skulle spela nu och måste gå före och så hade idioten bara gått in före hela kön.” Jag kände bara, ”Ja, det har nog hänt för det fanns ju bara den toaletten, så det är klart jag gick förbi, speciellt före er som nästlat sig in.” För det kan man tydligen vara en diva? Den var rätt kul. (skrattar)

Jo, det stod också i flashbacktråden att någon sett dig bli buren av två polare backstage på Roskilde och att personen i fråga aldrig sett någon så full.

Nicke: Ja, det vet jag vilken festival det var, men jag kan ju inte säga att jag kommer ihåg det. (skrattar) Sådant där får man akta sig för nuförtiden när alla har kameror.

Du har inga andra projekt på gång?

Nicke: Nej, just nu gör jag så mycket med det här (studion) och jag måste ju jobba lite och tjäna pengar. Det är inte så mycket projekt egentligen. Visst, det finns en massa idéer, men inte mer än så. Sedan tycker jag att Imperial State Electric inte har så strama ramar, som jag kanske hade med The Hellacopters, så det finns lite mer plats för saker och ting. Vill jag göra en ballad nu, så behöver jag inte starta The Solution för att göra det och det gör väl lite att det just nu inte finns så mycket mening med några sidoprojekt. Framförallt tycker jag det är kul att spela med andra människor, för man lär sig så jävla mycket på det. Jag tycker ju det var jättekul när jag fick vara med på gitarr på den där Winnerbäckturnén. Det var jättekul och jag lärde mig otroligt mycket och jag skulle gärna göra det igen, men sommaren efter skulle jag satsa allt på ISE och då gick det tåget tror jag. Ekonomiskt gjorde jag brakfel där. Det var ju världens bästa sommarjobb. (skrattar) Vi hade skitkul och jag gillar Lasse som fan. Det var kul att inte vara den där bandledaren och jag sätter mig väl ofta i den positionen själv.

Känner du igen dig lite i honom? Du har tidigare sagt att du beundrar honom för att han kör sitt race och har en hög integritet.

Nicke: Ja, herregud, men samtidigt tror jag att det är lite på grund av att han är som han är, som gör att så många gillar honom, för de flesta är inte så och då är det kanske att fansen får ha honom lite mer för sig själva. Samtidigt tror jag att det kommer bli ett stopp på det där. Som det ser ut nu, så är det nästan tragiskt. Det märks att folk gör saker i media nu, som de aldrig skulle gjort när det fortfarande gick att sälja skivor. Det blir så tydligt nu. Jag förstår det, men samtidigt måste det vara ok att inte vara med i melodifestivalen. Jag tycker faktiskt att det är beundransvärt att inte vara med. (skrattar) Det var ju för några år sedan då man sa; ”Nu kan till och med rockband vara med.”, men nej, det är inte ok och det ska inte vara ok. Tyvärr är det inte så som jag vill att det ska vara, att synthare hatar hårdrockare och så där. Nu är det ju nästan att synthare älskar hårdrock. Man kan lyssna på en hårdrocksstation och undra; ”Är det här synth eller rock? Nu får man nog dra en gräns.” Jag säger inte att det ena är sämre än det andra, men kom igen nu! Det har ju suddats ut något djävulskt. Det finns väl positiva grejer med det, men är det inte lite tråkigt? (skrattar) Idag frågar folk; ”Är du hårdrockare?”och då svarar man; ”Nej, det vetefan? Vad menar du?” H.E.A.T. är ju inte samma sak som Tank. Jag gillar punk, men Blink 182 är ju inte punk. Fast jag kan ju ibland tycka att dålig musik kan vara lika roligt som bra.

Avslutningsvis. Bryr du dig om försäljningssiffror, eller det var kanske något man gjorde mer förr när det handlade om fysiska skivor?

Nicke: Jag har hela tiden sagt att det inte var därför jag började, men man halkar ju ändå in i det du gör och du jämför med det du gjorde igår. Det är nog vanligt och det har jag nog gjort. Varenda gång jag släpper en skiva så ska jag inte läsa någon recension, men sedan gör jag det i alla fall och jag blir alltid lika förbannad, även om det är full pott, för då har de ändå fattat fel. (skrattar) Om du är rockjournalist, ska du då inte kunna något om rock. Det kan komma referenser och det stämmer inte alls och det säger mer om den som skrivit recensionen och den personens skivsamling. Jag fattar inte varför jag irriterar mig på det varje gång? Jag fick en recension där det var 9/10 och kände att den måste jag läsa. Den var väl ok, men jag var inte glad. Tänk om jag ändå hade blivit glad för de som är bra? Men jag har ju haft flax. Det är ju ingen som totalsågat mig. Men egentligen ska jag bara skita i det där. Antingen ska jag läsa dem och tycka det är kul eller så ska jag inte läsa alls. Det är väl bara att man är lite självupptagen, fast man inte vill vara det. (skrattar)

Text: Niclas Müller-Hansen

Foto: Bilder från skivbolaget samt Niclas Müller-Hansen

 

Đọc Truyện Ngôn Tình Online
Đọc truyện ngôn tình online cập nhật liên tục
Đọc Truyện Kiếm Hiệp Online
Đọc truyện kiếm hiệp gây cấn online cập nhật liên tục
Đọc Truyện Kiếm Hiệp Online
Đọc truyện tiên hiệp gây cấn online cập nhật liên tục
Đọc Truyện Tiểu Thuyết Online
Đọc truyện tiểu thuyết gây cấn online cập nhật liên tục
Hướng Dẫn Nấu Ăn các món ăn đặc sản
Khám phá du lịch Việt Nam du lịch giá rẻ
Trang điểm làm đẹp tự nhiên hàn quốc
Trang điểm làm đẹp tự nhiên nhật bản
Review điện thoại sản phẩm công nghệ mới mỗi ngày
Phân tích lưu lượng mạng – BRO NSM – P1 Bro là một dự án mã nguồn mở, cung cấp cho người dùng một giải pháp giám sát hệ thống, phân tích lưu lượng, thay đổi dữ liệu gói tin
Phân tích lưu lượng mạng – BRO NSM – P2 Bro NSM hỗ trợ triển khai trên nhiều nền tảng hệ điều hành, kiến trúc CPU khác nhau; với phiên bản miễn phí
Phân tích lưu lượng mạng – BRO NSM – P2 Bro NSM trong việc phân tích dữ liệu gói tin PCAP được thu thập từ dữ liệu tcpdump
bảo mật mạng Các bài nghiên cứu, xây dựng giải pháp mạng, phương pháp tấn công mạng; hệ thống IDS, network security monitoring; tường lửa,…
giới thiệu Intel Edison Các bài viết giới thiệu Intel Edison trong phát triển IoT và bảo mật.
Intel Edison – Wifi và ứng dụng trong mô hình mạng – P5 Intel Edison được tích hợp sẵn tính năng thu, phát Wifi giúp cho người dùng linh động trong việc phát triển các mô hình IoT cho từng trường hợp cụ thể. Trong bài viết này, tôi sẽ thực hiện hướng dẫn các kỹ thuật điều chỉnh và tùy biến mạng Wifi để ứng dụng vào môi trường mạng TCP/IP.
Giới thiệu Intel Edison Intel Edison là một kiến trúc máy tính có kích thước khá nhỏ tương đương một con tem; nó sẽ thay đổi cách nhìn của bạn về hệ thống tích hợp trong tương lai với sự phát triển ngày càng rộng rãi xu hướng IoT.
Intel Edison – Bluetooth – P2 Intel Edison được tích hợp sẵn Bluetooth Smart/Low Energy (BLE) cho phép bạn có thể kết nối đến Edison từ điện thoại thông minh và phù hợp cho bất kỳ dự án IoT nào mà bạn sẽ thực hiện trong tương lai thông qua Bluetooth.
Intel Edison – Tùy biến Bluetooth – P3 Mã nguồn BlueZ được cài đặt trên nền Yocto Linux cho phép người dùng Intel Edison tùy biến mạnh mẽ các thông số bluetooth một cách dễ dàng thông qua các tập tin cấu hình.
Tấn công máy tính Windows sử dụng Responder Việc tận dụng các tính năng phần cứng từ Edison (Wireless, Wired hardware) và tính tương thích mạnh mẽ của Yocto linux đã giúp choviệc phát triển các dạng tấn công trên môi trường đòi hỏi tính linh động trở nên dễ dàng.
Truyện tiểu thuyết tiểu thuyết cập nhật mới
Thủ thuật chương trình
Hướng dẫn làm trang sức tự làm trang sức đẹp và dễ dàng
Giới thiệu SDR – Ứng dụng MATLAB và RTL-SDR trong nghiên cứu sóng vô tuyến SDR cung cấp những khả năng phát triển linh động hơn nhiều so với phương pháp truyền thống sử dụng Crystal Radio Set rtl-sdr

Giới thiệu SDR – Theo dõi thông tin chuyến bay sử dụng MATLAB và RTL-SDR thu nhận tín hiệu ADS-B Automatic Dependent Surveillance Broadcast (ADS-B) là một công nghệ được sử dụng trong việc giám sát vị trí của máy bay khi đang hoạt động trên không. ADS-B cho phép máy bay gởi dữ liệu định kỳ theo khoảng thời gian cố định nhằm thông báo các thông tin như vị trí, độ cao, tốc độ, mã chuyến bay, số hiệu máy bay và các thông tin khác.