Kan det bli mer amerikanskt än dessa två gäng? Pantera-riffen står som spön i backen, fans bärs ut på löpande band av sjukvårdspersonal och 5FDPs Ivan Moody delar ut baseballträn till svettiga ungdomar med leenden på läpparna. Hovet fick sig en överdos testosteron den sent ska glömma.
Hovet är i stort sett fullsatt den här novemberkvällen, när det här jänkarpaketet rullar in i stan och snudd på riffar sönder publiken. Papa Roach har sålt miljontals skivor i främst hemlandet och lever mycket på hitlåten “Last resort” från andra albumet “Infest” (2000). I Sverige däremot, är de inga direkta storsäljare. De gästade huvudstaden så sent som förra året och då som uppvärmare till In Flames. Kvällens konsert gick i samma stil och bjöd inte på några direkta fullträffar.
Sångaren Jacoby Shaddix ger ibland känslan av att han egentligen skulle vilja åka land och rike runt som en hårdare version av Eminem. Hela hans scenpersonlighet bär mer drag av hiphop-kultur än hårdrock och sällan hör man väl någon så frekvent använda sig av vokabuläret “fuck, fucker, motherfucker”, som just herr Shaddix. Däremot lyckas han få till en liten “wall of death” på scengolvet och fansen drabbar samman som om det vore ett gladiatorspel på ett lajv i de värmländska skogarna. Men visst finns det delar av bandets repertoar som tilltalar och uppenbarligen går det hem en kväll som denna.
Huvudbandet då? Tja, egentligen är det här en tvåhövdad huvudakt, men det är ganska uppenbart att 90% av publiken kommit för att se bandet från syndens stad, Las Vegas. 5FDP var utan tvekan vinnarna på Sweden Rock Festival i somras. Då kändes det som att varenda kotte stod framför scen och kön till deras signeringstilfälle några timmar tidigare, såg ut att aldrig ta slut. Det är dock inget konstigt med det. Bandet gillar sina fans och det märks, så även på Hovet. Ivan Moody påtalar flertalet gånger att publiken är hans familj, han bjuder upp fans på scen, signerar en hemgjord flagga och iklär sig rollen som AIK-supporter. All in the name of rock and roll.
Publiken älskar verkligen Moody och hans mannar. Det skrålas med i varenda textrad och det syns på bandet att de verkligen uppskattar vad de ser. Problemet med 5FDP är att det blir lite kaka på kaka. Nyansskillnaderna är inte så stora från låt till låt, men de har riff som är ytterst svåra att värja sig mot. Nya “Got your six” fläskar på bra och hela Hovet skriker “Burn motherfucker burn” i låten med samma namn. Bäst är de dock i stillsamma partier, som exempelvis den akustiska versionen av “Wrong side of heaven”. Och som sagt, det är infernaliskt amerikanskt, även om det kan vara svårt att sätta fingret exakt på vad det är. Att de sedan bara spelar i 75 minuter är lite i klenaste laget. Med tanke på den stora uppslutningen hade de lätt kunnat bränna av några riffkanoner till och varför i hela världen slänger de in ett trumsolo mitt i alltihop? Obegripligt och onödigt. Dessutom är trummisens klädsel något av ett stort frågetecken? Det såg faktiskt ut som en av medlemmarna i Daft Punk satt sig bakom pukorna.
Mot slutet av konserten kommer jag på mig själv med att dra paralleller till Sabaton. Precis som våra svenska stjärnor, hånas även 5FDP många gånger, samtidigt som fansen går ner i brygga av glädje och banden drar fulla hus. Syndarna från Las Vegas kommer med all säkerhet att växa sig ännu större. Om det råder det nog ingen tvekan.
Text: Niclas Müller-Hansen
Foto: Michaela Barkensjö, Therés Stephansdotter Björk
