GALLERI OCH RECENSION: The Temperance Movement på Sticky Fingers, Göteborg 20160210
Sist jag såg The Temperence Movement var en skön söndag på Pusterviks mindre scen, för cirka två år sedan. Bandet körde på med den nysläppta debutplattan med ett skönt gung och det kändes lite som en jävligt bra hemmafest med ett alldeles för bra band som underhållning. Spelningen då var fantastisk och det var inte utan höga förväntningar som jag valde att återigen spana in detta renodlade rockgäng på Sticky Fingers övervåning en fuktig onsdag i Göteborg.
Sen jag såg dom senast har de inte bara hunnit släppa en uppföljare utan även öppnat till inga mindre än Rolling Stones. Jag sänkte medelåldern på stället med minst hälften när jag knödde mig fram mot scenen och trots framgångarna sedan senaste besöket i Göteborg, så verkar inte staden riktigt hajat vilket band som faktiskt är i stan. Det band som intog scenen på Sticky var visserligen samma rockgäng som senast, men den här gången var det inte de som var på besök hos oss, vi var på besök hos dem. Deras scen, deras fest.
Frontmannen och grundaren Phil Campbell ser ut som en heroinbjörn, som någon precis innan gigtime smiskat upp med en 8-ball kokain i röven och hans hals ser ut att explodera vilken sekund som helst. Vilket är ganska lustigt då killen faktiskt är nykterist. Stundtals ser man inte vad som är mickstativ och vad som är hans Buffalopenisar till blodådror, redo att daska till dig i fejset. Men dagens extrema tinnitus är glad att hans käft och kropp och alla spasmer som det innebar, arbetade på 200 procent från start till stopp, för jävlar vilket liveband vi fick uppleva! The Temperance Movement visade att deras blöta dans i rockens alla spår funkar lika väl i hörnet på en källare i Berlin, som på en arena som förband åt Rolling Stones. Eller som igår, en riktigt bra klubbscen på Sticky Fingers. Tyvärr tycker jag första plattan håller flaggan en bra bit över det nya släppet ”White Bear”, men live är det inget som påverkar. Låtar görs om, jammas bort, hottas upp, allt om vartannat. Bandet verkar skita i vilket och är bara där för att ha jävligt kul och alla är välkomna att haka på. En inbjudan som anammas friskt. Två gubbar framför mig spelade så aggressiva lufttrummor att jag ett tag trodde att dom simulerade matchen mellan Rocky och Apollo Creed från första Rockyfilmen och jag vill minnas att de faktiskt slog hål på atmosfären i sista låten. The Temperance Movement levererade fullt ut och jag hoppas att färre personer missar dem nästa gång de har vägarna förbi. Tinnitusen är värd varenda spänn!