Jag tror att alla planeter låg rätt ikväll. Kanske var det sista föreställningen som gjorde det? Kanske hade de bara en riktigt bra kväll? Oavsett visade både Alice Cooper och “the bad boys from Hollywood, California” att rock and roll fortfarande är riktigt förbannat kul.
Det var ett tag sedan jag såg gamle Alice. Han har alltid varit bra de gånger jag sett honom, men ibland har det väl inte alltid varit så där riktigt elektriskt. Ikväll var det utan tvekan det. Att värma upp för Mötley Crüe passar den gamle Vincent som handen i handsken. Ett lagom långt set och hit efter hit efter hit. Det är helt fantastiskt vad han spottat ur sig i låtväg genom åren.
Stark trippelöppning med “The Black Widow”, “No More Mr Nice Guy” och den monstruösa riffkanonen “Under my Wheels”. Just ikväll är det frågan om det finns en fränare låt än den? Han sjunger, i mitt tycke, bättre än på länge och bandet, ja bandet är det bästa han haft på år och dar. Nita Strauss studsar omkring och riffar som om morgondagen inte existerade och hon passar alldeles utmärkt in i bandet.
Det bjuds på monster, giljotin och elektricitet så det räcker och blir över. Det är en varietéshow av sällan skådat slag och det fungerar hur bra som helst. Personligen är det lika fränt med halshuggning 2015, som det var på det gamla goda 70-talet. What´s not to like, liksom? “Billion Dollar Babies”, “Poison” och mästerliga “Go To Hell” visar att lille Alice nog har några år kvar på nacken.
Avslutningen med “School´s Out”, där Pink Floyds “Another Brick In The Wall” vävs in, låter fenomenalt bra och man kan inte be om ett bättre avslut. Jo, det hade kanske kunnat toppas med “Elected”, men man kan ju inte få allt.
LAs kungar då? I somras var det långt ifrån toppform på SRF. Ett överlag ganska bedrövligt gig med en mer än vanligt andfådd Vince Neil. Mina förhoppningar inför kvällen var inte stora, men som sagt, sedan juni har nog något hänt. Vad vetefan, men kvällens konsert på Globen var en av de bästa jag sett med bandet. Kanske var det verkligen lite vemodigt för herrarna och det gjorde att de la i en högre växel, inte vet jag? Hur som helst var det ljusår bättre än det sunkiga spektakel jag bevittnade i Blekinge.
Superb öppning med “Girls Girls Girls” och “Wild Side”. Den sistnämnda med den inledande raden “Kneel down ye sinners…”, som jag klottrade ner på varenda skolbok i första ring på gymnasiet. Det blev mitt lilla anthem och min bild av änglarnas stad. Båda låtarna smekte upp hela Globen, som Ernst skulle uttryckt det, och vips så var jag 18 igen. Snygg show och en helsikes massa eld och annan pyro bidrog till en stark inledning och Vince, ja Vince han lät inte alls usel. Han har aldrig varit en sångare av rang, men det lät verkligen helt ok ikväll. Överlag i alla fall. Visst blev det ett och annat onödigt primalskrik, men ändå.
“Don´t Go Away Mad (Just Go Away) gav mig rysningar. Just där i det ögonblicket blev det återigen klart vilken jäkla låtskrivare herr Sixx är. Han har en utomordentlig känsla för melodier. “Motherfucker Of The Year” har aldrig varit en höjdare och inte heller ikväll. Däremot fick “Anarchy In The UK” ett helt nytt liv. I somras lät den bara trött, men ikväll visade den lite mer jävlar anamma och i några millisekunder lät Vince nästan som gamle Rotten.
“Shout At The Devil” haltade en del, men vägdes upp av en hyfsad “Louder Than Hell”. Kom på mig själv med att stå och nynna med lite, vilket inte hör till vanligheterna. Efter det blev det Orrfs “Carmina Burana” och sedan blev det berg och dalbana för hela slanten. En herrans massa beats och en herrans massa “Yeah!” från mr Lee. Inte för att vara sån, men ibland känns det som att han egentligen vill vara från “the hood” och rabbla rim. Han fick till några tysta sekunder för offren i Paris, vilket var en fin gest. Den gamle trummisen har nog mognat med åren. Trumsolo följdes av gitarrsolo. Säg vad man vill, men Mick Mars har aldrig bjudit på några roliga solon. Dock fanns det ett tillfälle i solot idag, som på något sätt visade den riktige och numera sköra Mick Mars. Några ödesmättade toner och lite EVH-tapping gjorde att man såg på honom på ett helt annat sätt för några sekunder. Lite intressant faktiskt.
Början på slutet med “Dr Feelgood” och rifforamat “Kickstart My Heart”, där Vince och Nikki åkte ut på långa armar över publiken, visade ett Crüe som fortfarande kan, även om de nu inte lägre behöver kunna. För “Home Sweet Home” dök de upp vid berg och dalbanans slut och ställde sig på en liten pyttescen. På tv-skärmarna visades bilder från deras karriär och det var lite speciellt när jag såg Nikki Sixx stå och le och samtidigt titta på de där bilderna av sig själv som ung och odödlig. Ett litet, men ganska magiskt ögonblick. Jag tror faktiskt inte jag kunde bett om ett bättre avslut. jag är mer än nöjd och tror även bandet känner det samma. Det här var ett riktigt värdigt avslut och för det är jag enormt glad.
Mötley Crüe RIP
Text: Niclas Müller-Hansen
Foto: Therés Stephansdotter Björk, Michaela Barkensjö
[/vc_column_text][/vc_column][/vc_row][vc_row type=”standard_section” bg_image=”” bg_repeat=”stretch” parallax_bg=”” stellar_class=”default” bg_color=”” section_arrow=”” video_bg=”” enable_video_color_overlay=”” video_overlay_color=”” video_webm=”” video_mp4=”” video_ogv=”” video_image=”” text_color=”dark” custom_text_color=”” text_align=”left” top_padding=”” bottom_padding=”” class=”” row_id=””][vc_column animation=”none” bg_color=”” bg_image=”” column_padding=”no-padding” column_custompadding=”0px 0px 0px 0px” column_center=”” text_color=”dark” custom_text_color=”” text_align=”left” width=”1/1″][minti_imageslider ids=”21986,21991,21996,22001,22006,22011,21891,21911,21906,21916,21901,21896,21876,21886,21881,22016,22041,22036,22031,22026,22021,21921,21926,21931,21936,21941,21946″][/vc_column][/vc_row]