[vc_row][vc_column][vc_column_text]Redaktör Niclas kör från Stockholm till Göteborg, vilket kan vara den segaste vägsträckan i hela Sverige. Väl på plats drar Ghost igång sin mässa strax före vårt inträde på Ullevis plan. Det blir inte riktigt samma höjdpunkt som på SRF, då de uppträdde mitt i natten och mörkret bidrog till en kraftfull show. Nu, i ett soligt Göteborg, saknas lite av den där riktiga glöden, men de nya låtarna låter fortfarande fantastiskt. Faktum är att det finns spår av In Solitude i materialet och rykten påstår att det bandets gitarrist, Henke Palm, skulle ha blivit en ny gast, men det är som sagt bara ett rykte.
Foo Fighters drar igång med “Everlong” och de 50.000 på Ullevi jublar. Efter det blir det pang på i en rumlande “Monkey wrench” och sedan tar allt slut. Grohl försvinner mystiskt, resten av bandet spelar men slutar en efter en och ser väldigt frågande ut. Plötsligt hörs Grohls stämma som enkelt förklarar; “I think I broke my fucking leg.” Kameran fångar sedan honom liggandes i fotodiket med allehanda personal runt sig. Han säger att bandet givetvis ska komma tillbaka och ber sedan Taylor Hawkins att spela några låtar, vilket han gör med resten av bandet. Det blir en ok “Cold day in the sun”, men sedan river de av en sjujävlig “Stay with me” (Faces) och en mycket bra “Under pressure” (Queen/Bowie) och helt plötsligt dyker Grohl upp på scen med lindat högerben, sätts i en stol och med benet på en pall och showen fortsätter. Under en kort stund strax efter att benet brutits, kändes det som att man bara skulle få styra skutan tillbaka hem till huvudstaden. 45 mil efter en och en halv låt kändes som ett litet antiklimax.
Nu blev det inte så och Foo Fighters, med en sittandes och troligtvis morfinpumpad Dave, som halsade champagne, rev ner åtskilliga applåder och bjöd på mängder av skratt, trots det inträffade. Jag har svårt att se någon annan stjärna forstätta konserten i det tillståndet, men nu blev det det mest självklara i världen.
Efter en stund bärs Grohl ut igen, får benet gipsat och bandet drar igång “Miss you” (Rolling Stones) och “Tie your mother down” (Queen) och det låter förbannat bra. Hawkins deklarerar för publiken att de nu är “…your wedding band”.
Grohl återkommer med gipsat ben och kryckor och låten “Walk” får helt plötsligt en ny innebörd, vilket han påpekar. Han tar sig längst ut på rampen och dedicerar den akustiska versionen av “My hero” till den svenske läkaren som hela tiden höll hans ben stadigt på pallen tidigare. Gåshud deluxe, om vi säger så. “Times like these” blir även den lika magisk. Grohl säger även flera gånger att det är den mest underliga konserten han varit del av, men också den bästa hittills på turnén.
I “These Days” ändrar han spontant texten till “One of these Days, you´ll break your leg in front of a Swedish stadium” och publiken jublar. Trots fadäsen med brutet ben blir det här en konsert som de på plats, sällan kommer att glömma. Det blir något att berätta för barnbarnen.
Mot slutet fläskar de även till med en rungade version av “Let there be rock” (AC/DC) och tidigare under kvällen bjöds det även på Alice Cooper och Van Halen under själva bandpresentationen. En magisk kväll, som kunde blivit kort och en stor besvikelse, men med Grohls humor, humör och jävlar anamma, blev det kanske istället årets konsert. Jag sa det om Ghost också, men det här var snäppet roligare och betydligt mer annorlunda. Dave Grohl for president.
Text: Niclas Müller-Hansen
Foto: Therés Stephansdotter Björk, Stephansdotter Photography[/vc_column_text][/vc_column][/vc_row][vc_row type=”standard_section” bg_repeat=”stretch” parallax_bg=”” stellar_class=”default” section_arrow=”” video_bg=”” enable_video_color_overlay=”” text_color=”dark” text_align=”left” top_padding=”40″][vc_column animation=”none” bg_color=”” bg_image=”” column_padding=”no-padding” column_custompadding=”0px 0px 0px 0px” column_center=”” text_color=”dark” custom_text_color=”” text_align=”left” width=”1/1″][minti_imageslider ids=”19777,19778,19779,19780,19781,19782,19783,19784,19785,19786,19787″][/vc_column][/vc_row]