COFFE BLOOD: “Mitt mål är en sönderkladdad vinylsamling i världsklass!”
Jag var inne på Bengans för någon vecka sedan. Ghost hade signering och jag tänkte passa på att få senaste plattan prydd av bandet. En platta som jag tycker alla bör ge en ärlig chans då den är det absolut bästa bandet släppt hittills.
Hur som helst.
Kön hade redan slingrat sig runt hörnet och vädret smakade inte solkräm direkt. Jag lyckades lura med mig tjejen som sällskap med löftet att vi skulle ut och käka efteråt. Eftersom vi fick vänta i timmar sket sig löftet med råge och mina pojkvänsaktier sjönk snabbare än Paradise Hotel deltagarnas integritet innan första reklampausen. Min tjej uttryckte sig milt med att sucka, gnälla en gång i minuten och vänligt men bestämt kalla mig för en ”jävla tönt”. Hon undrade varför jag ville köa i timmar för några bläcksträck och den frågan fick min redan hyperaktiva hjärna att varva över.
Varför ställer jag mig i dessa timslånga köer för en jävla autograf? Särskilt när jag själv spelar i band och redan träffat en hel del av mina idoler backstage.
Jag kom fram till att jag måste göra detta. Jag måste jaga autografer, en skön idolbild eller bara få tacka personerna bakom skivor som räddar dagar, kvällar och helger. Det är just den lilla grejen som får mig att hålla lågan uppe av att personen framför mig är en jävla superhjälte! Jag vill bli nervös.
Jag vill bli knäsvag.
Jag vill bli 12 år gammal igen och känna att jag just hade en privat session med Batman och jag just förvandlades till motherfucking Robin! Även om Robins dräkt är totalt jävla fucked up! Seriöst, han ser ju för jävla lökig ut!
Mitt mål är en sönderkladdad vinylsamling i världsklass!
På tal om vinyler! Även inne på Bengans så slog det mig vilket återtåg detta vackra format har gjort de senaste åren. Jag älskar det! Hela butiken frontades av vinyler och även det fick det att kittla i brallan. Jag vill köpa allt! Helst limiterad med någon fånig färg så jag kan känna mig extra speciell och cool!
Cd-skivan är död!
Så jävla död att jag faktiskt natten till denna baksmälla plockade upp en lykta och sulade rakt in i min cd-hylla. Glassplittret regnade och hela Queen-hörnan gick åt helvete. Självklart var detta inget genomtänkt. Klockan va 03:45 och jag hade dratt på mig en Hulk Hogan-fylla. För ett par år sedan hade skärvorna jag skar upp hela foten på imorse gett mig ångest, men idag kunde jag bara titta åt andra hållet på min vackra vinylsamling och fullkomligt skita i de opersonliga drinkunderläggen som låg utspridda på parketten.
Det känns som vi kliver in i en spännande tid nu. En tid där folk är mer aktiva än någonsin i musik och vad som känns på riktigt. Folk går på spelningar som aldrig förr och band, små som stora, kränger vinyler och snygga baseballtröjor. Förhoppningsvis slutar finniga kepsmaffior med usb-minnen sälja ut arenor och jag slipper se Avicii sitta i nån jävla webcam och ta emot alla musikpriser som finns från andra sidan jorden.
