“Honk machine” hade knappt hunnit kallna innan Imperial State Electric med Nicke Andersson i spetsen spottade us sig ett nytt alster, i form av “All through the night”. Precis som sist åkte vi ut till Nickes hemstudio för ett längre snack. Vi betade av allt från hans vurm för countrymusic till vad som händer med The Hellacopters och Entombed, samt även det där med att kanske skriva åt andra artister:
“Jag vet inte hur sådant där funkar? Det är väl som vanligt med sådana här snäva branscher, att man ska få in en fot i någon slags dörr och känna folk. Jag gör ju inte riktigt det. Men om Rihanna gör en cover på en låt… fast det är ungefär som att sitta och drömma om att vinna på lotto. Men konstigare saker har hänt.”
Om vi dyker rakt in i nya plattan ”All through the night”, måste jag säga att country-duetten ”Break it down” är en riktigt bra och intressant låt.
Det känns som att den kommer vara en vattendelare överlag, men vi har nog inte tagit i så vi spricker åt något håll. För mig är det ju väldigt mycket country, men det var väl värt ett försök. Linn Segolson har bl a sjungit på plattorna med The Solution och hon var även med på ”Honk machine” (2015) och den innan också, ”Reptile brain music” (2013). Det var lite kul för hon är mer soulaktig. Jag frågade faktiskt Jill Johnson. Jag tror hon sa något i stil med att hon tackade för frågan, men att hon hade för mycket att göra. ”Det tar ju bara en timme”, kände jag, men där tror jag faktiskt lite att eftersom hon är den hon är, så är hon van vid att det är en ganska stor maskin runt henne. Men jag är ju så här ”Vad då, det kan man väl bara göra? Jag har ju en studio. Kom hit så sjunger vi lite.” Jag tror att med sådana normala artister så ska det ut en pressrelease och det ska filmas och så vidare. Så tänkte ju inte jag. Jag ville bara åt resultatet, men det går säkert fler tåg. Det var nästan först att vi skojade, men jag kände att jag måste ha en sådan där Emmylou Harris, för så hör jag låten i huvudet och då skojade vi först om Jill Johnson för det är ju vår countrystjärna, men sedan kände vi ”Det är kanske ingen dum idé?” En annan låt kanske, men det blev jättebra med Linn.
Tror du att du skulle kunna utveckla den här country-grejen? Göra mer i den stilen?
Det är lite svårt, för jag kan ju inte forcera… det blir vad det blir, men sedan kan man ju dra låtar åt olika håll. Är det en ok låt, kan man ju göra det. Den här var ganska självklar med ackordföljden och så. Sedan har jag ju lyssnat mer och mer på country. Det är ju farsans musik, så det har alltid varit lite töntigt. Jag växte upp med Mats Rådberg och för många i vår generation (70-talister) är det inte så coolt. Sedan kom man in på det via The Stones med ”Dead flowers” och den biten och sedan är inte steget långt. Därefter kom ”girls country” och jag har ju till och med tagit farsans Waylon Jennings-skivor och det är mycket av det som jag tycker är bra. Kent (Norberg) i Sator tyckte att jag skulle lyssna på George Jones (1931-2013) och det fastnade jag för direkt. Han är den bästa sångaren. Han är riktigt jävla bra. Sedan har man ju hört Johnny Cash och sådant som alla har hört. Sedan gillar jag att ge mig på grejer jag inte kan. Det är intressant. Om jag tycker att något är bra, då måste jag pröva det, det är bara så. Det var kul och det kommer jag nog peta på igen.
Tror du verkligen låten blir en vattendelare? Gillar man ISE är det väl inga problem?
Nej visst, det är väl så.
Det är väl inga Venom-fanatiker som lyssnar på ISE och tycker…
Jo, det kanske det finns! (skrattar) Men då gillar de ju inte bara Venom. Då är det väl mer som jag och gillar både Venom och Buck Owens.
Sista låten, ”No sleeping” har mycket The Beatles i sig.
Det är Dolphs (de Borst) dänga och jo, det är väldigt mycket The Beatles. Han visade den när vi var på den där Graveyard-turnén, men då tyckte jag att vi skulle göra den ännu mer åt det stuket. Det var lite roligt för jag har en bok. (Nicke går och hämtar en riktigt tung pjäs på 2,5 kg med titeln ”Recording The Beatles: The studio equipment and techniques used to create their classic albums”) Den är gjord precis som en gammal tape-kartong och det är helt sjukt vilket jävla jobb de gjort. Här finns allt om inspelningarna. De går igenom år för år och månad för månad. De går igenom hur de spelade in låtarna. (Nicke bläddrar fram till en sida och visar en bild.) Så här stod de i studion i februari 1965. (skrattar) Den här bilden tog vi. Här ser man hur de gjorde med trummorna, så vi tänkte ”Vi tar lite kökshanddukar (för trummorna) och så tog vi de där mikrofonerna, det närmaste jag har, och så satte vi upp dem exakt så där och spelade in. Sedan var det bara ”Ja, det låter som The Beatles.” Sådant tycker jag är roligt. Men vilken tid det måste ha tagit att skriva en sådan här bok. Samtidigt är det trovärdigt för allt skrevs ju ned. Det verkar som att det har dokumenterats jävligt bra. Jag har ju inte läst den, men den dag det finns tid så plöjer jag den från pärm till pärm.
En helt annan sak. Amir (Chamdin) gjorde en strålande sånginsats på ”The rocker” på SRF i somras.
Fan vad kul! Ja, jag gillar Amir. Vi ses inte så ofta, men vi pratas vid. Han håller på med något projekt som är hemligt.
Du och Amir borde göra något. Visst producerade du hans ”Mean streets”?
Ja och det gick ju inte så bra. (skrattar) Det blev en totalflopp. Han fick dödskallen i Nöjesguiden, men det var en tjej som verkade ha något personligt emot honom. Hon hatade Amir och det var nästan lite otäckt. Man kan ju inte bli så arg? Man behöver ju inte gilla det, men just när det blir så där personligt… Det är samma som man hörde om de där Takida-recensionerna. Det var väl någon på DN eller liknande, som hade skrivit en riktigt jävla tråkig recension. Jag tycker inte heller det är bra, men det är ju människor. Man behöver ju inte kalla sångaren för mongoloid, så det var ju fel på många sätt. Man skriver väl inte det? Takida är liksom ok att dissa, men då är det ju fegt. Ta någon som inte är ok istället. De ligger ju redan ner, men samtidigt gör de inte det för folk gillar dem som fan.
Sist vi snackades vid letade du efter ett specifikt gitarrljud?
Hur långt hade jag kommit då?
Du pratade om vilken förstärkare det var och att det var Fender.
Jag har kommit längre än så. (skrattar)
Då sa du också att det ljudet skulle vara med på det här albumet. Är det det?
Nej, men nära. Jag har hittat ännu mer nu. Fender gjorde en hel del, men det var inte det heller. Det måste vara JBL-högtalare och jag har hittat dem. Jag dammsög eBay på JBL-högtalare från 70-talet och helt plötsligt ramlade polletten ner. Det finns en skiva med en snubbe som heter Eddie Money, det är första eller andra skivan och det är lite sliskigt, men den rockiga låten på skivan, ”Gamblin´ man”, har också det gitarrljudet. Det här hittade jag då tidigare i år. Sedan skickade Tobias (Egge) ett klipp med den låten live i studion runt 1978 och gitarristen var visst lite känd bland folk som visste och i det här liveklippet är det exakt samma gitarrljud och han spelar på en Strata. Och sedan Mesa Boogie Mark 2 (förstärkare). Ok, så då köpte jag en på eBay direkt och den lät ju kanon, men det var inte riktigt rätt. Sedan hittade jag ett klipp, för jag började ju googla på Mark 2 och Mark 1 för att se skillnaden och då hittade jag en snubbe som lagt upp ett klipp med en Mark 2 och det lät skitbra, men han hade även lagt upp ett klipp på en Mark 1 och jag hade ju köpt fel. Det var ju Mark 1 jag skulle köpt. Sedan stod det i alla specs att det skulle vara JBL-högtalare, så då googlade jag det. Det finns en snubbe som heter Johan Segeborn i Göteborg, som har en YouTube-kanal där han testar olika grejer och då var där ett klipp där han testade JBL och där var tonen igen! Den sista polletten var när jag hittade en lista med alla grejer som Lynyrd Skynyrd någonsin spelat på. Där står det att de körde Marshall och bytte ut elementen mot JBL, så där är vi. Högtalarna gör jättestor skillnad och det har jag inte fattat förrän nu. Sådant där tycker jag är roligt.
Vad händer med The Hellacopters nu då? Det blev inte bara ett gig. Ni spelade i Spanien också och nu har ni ett gig i Belgien nästa år?
Man ska väl faktiskt aldrig säga aldrig. (skrattar) Men man är väl inte sämre än att man kan ändra sig. Sweden Rock Festival kändes jättebra, men det var inte lika bra i Spanien veckan efter, men det giget fick vi ju dagen efter. Då var det lite ”Får vi ens spela?”, men det löste sig. Vi ville ju inte trampa någon på tårna. Belgien var ju på oss redan då också, men då sa vi att det var SRF som gällde. Sedan sa vi ”Va fan, ska vi inte göra det också?”
Ska ni spela hela ”Payin´ the dues” (1997) då?
Det där vet vi inte. Det blir ju lite fånigt om man ska beta av varje skiva. Vi har inte bestämt det. Vi får se. Det är möjligt det blir något till, men Imperial State Electric är ju huvudbandet. The Hellacopters hade ju aldrig kunnat göra ”Break it down”. Det skulle nog aldrig ha hänt. Det känns lite friare i ISE, men jag säger inte att det ena är bättre än det andra, men det är lite skillnad i tänket.
Dregen verkar lite mer på angående The Hellacopters.
Alla känns mer på än jag. (skrattar) Det är ju grymt att alla är det, men det är jag som får vara ”party poopern”. Jag har sagt det flera gånger, pengarna är en jättebra morot, men inte om det inte är bra. Jag måste ju också betala hyran och det känns lite som ”alla andra gör ju det” och så länge vi inte gör det dåligt, så tycker jag det är ok. Så länge vi inte gör en Blue Öyster Cult. Jag kände ”Fan, det där skulle jag sett!” när de spelade på SRF i somras, men sedan såg jag bilderna dagen efter och kände ”Nej! Det gjorde inte så mycket att vi inte var där.” Buck Dharma i hawaiiskjorta och shorts? Och en gitarr utan huvud? På 70-talet hade han den bästa looken att föra vidare som gamling för han körde alltid vit kostym. Den kunde han haft, men nej, ”Vi ska gå upp som att vi inte bryr oss.” Alla kan inte vara KISS, men lägg lite tanke bakom det. BÖC såg rätt konstiga ut som det var, men inte kortbrallor och seglardojor. Det är ok som så, men inte på scen. Men det sjukaste på SRF i år var nog Steve Vai. Vad var det som hände där? Vad är det för någonting? Är det någon som tycker det är bra? Det var det sjukaste jag hört. Det var typ innan vi skulle gå på med ISE och jag undrade ”Vad fan är det som låter? Det är något jävla synthsolo som pågått i 20 minuter!” och sedan sa någon ”Det är Steve Vai.” Jag trodde inte ens att det var en gitarr. Det kan ju inte vara någon annan än gitarrister som kan gå och titta på det där? Det är otroligt tråkigt. Vi spelar ju med en hel del sådana där garageinstrumentala band och fy fan vad tråkigt det är! Hur många sådana band finns det? Det är ingen festmusik. Jag tycker det låter helt bedrövligt. Och fula ljud också.
Vad händer med Entombed nu då?
Vi ska ju ut på Close-Up-båten och där händer väl något. Jag ska bara rosta av mig lite, eller ganska mycket. Det har jag inte börjat med, men det är ju i oktober så det ger sig. Det ska bli kul. Vi ska göra den där orkester-grejen också, som jag tänkt vara med på flera gånger. Det ska också bli roligt.
Ni har inga planer på att spela in någonting?
Jo, jag, Uffe (Cederlund) och Alex (Hellid) har ju varit här (i Nickes hemstudio) och spelat lite, men vi har inga offentliga planer. Vi har väl inte riktigt kommit överens om vad vi ska göra heller, men vi har lirat. Det är kul, men det är fysiskt påfrestande. (skrattar) Det går väl dock att öva upp. För mig är det bara flåset. Det andra är lugnt, men jag har ju ingen kondis överhuvudtaget. Tre sekunder med dubbel baskagge och jag kan gå och lägga mig. Det är lite mycket nu. Vi ska ju ut med ISE på turné. Med förra skivan gjorde vi bara fyra gig i Sverige och det var en skiva som folk verkade gilla, så det ska vi ändra på. Vi gillar ju att spela. Samtidigt har jag sagt att jag inte vill spela lika mycket som jag gjorde med The Hellacopters, men fyra gig med en ny skiva? Det ska vi ändra på.
Det känns som att du har en hel bank med låtidéer. Stämmer det?
Jo, lite finns det, men sedan är ju inte allting så bra. Men några fillers finns det. (skrattar) Det finns nog en 40-50 demos, men det är ju inte text på alla.
En sista grej. Var ser du dig själv om tio år?
Om tio år borde någon känd artist äntligen ha gjort en cover på någon av mina låtar. Det är det jag vill, så jag kan rulla tummarna lite. Lady Gaga… Då kommer det två skivor om året och om de då säger ”Vi har ju inte råd med promotion.”, då svarar jag bara “Här finns det deg.” (skrattar) Och fy fan med högtalare jag skulle köpa då!
Kan du se dig själv skriva låtar till andra artister?
Ja, det vore jävligt bra egentligen, så jag kan göra mitt. Man behöver ju betala lån och sådant där.
Har du provat?
Jag vet inte hur sådant där funkar? Det är väl som vanligt med sådana här snäva branscher, att man ska få in en fot i någon slags dörr och känna folk. Jag gör ju inte riktigt det. Men om Rihanna gör en cover på en låt… fast det är ungefär som att sitta och drömma om att vinna på lotto. Men konstigare saker har hänt.
Text: Niclas Müller-Hansen
Foto: Via skivbolaget