David Bogerius är mannen bakom bl a böckerna “Blod, svett och dårar” om Backyard Babies och “Bedårande barn av sin tid” om Noice. Han kommer nu bjuda på en enormt informativ och läsvärd serie om hårdrockens historia i vår huvudstad. En del sidospår tillkommer också under berättelsens gång. Nedan har ni nu första delen, som täcker åren 1967-1972:
Del 1, 1967-1972: En ny tid är här
What is this that stands before me?
Figure in black which points at me
Turn around quick and start to run
Find out I’m the chosen one, oh no!
Den 13 februari 1970 släpper en långhårig Birmingham-kvartett vid namn Black Sabbath sin första skiva. Den heter bara Black Sabbath, precis som den italienska skräckfilmen från 1963, och på omslaget står en spöklik kvinna framför en vattenkvarn på den engelska landsbygden. När skivspelarens nål träffar vinylen sjunger en 21-årig John ”Ozzy” Osbourne om ockultism och trollkarlar medan Tony Iommi levererar gitarriff som får världen att häpna. Bara några månader senare når en sjulåtars LP döpt till In Rock skivaffärerna i England. Det är Deep Purple, från Hertford utanför London, som lämnar de progressiva försöken bakom sig och trampar gasen i botten direkt med ”Speed King” och en övertänd Fender Stratocaster-gitarr i händerna på Richie Blackmore.
I diskussioner gällande hårdrockens begynnelse nämns förutom bluesrocken och några av 1960-talets största artister som Jimi Hendrix och Creem ofta låttitlar som ”Helter Skelter” (The Beatles) och ”You Really Got Me” (The Kinks). I och med Black Sabbath och In Rock stod det emellertid klart att världen begåvats med två renodlade hårdrockband, som båda kom att bli enormt stilbildande i såväl det musikaliska som det visuella och estetiska uttrycket.
Redan 1967 hade det börjat hända saker i London i och med att Jimi Hendrix tog flyget över Atlanten från Seattle och presenterades för de blivande medlemmarna i Jimi Hendrix Experience. Inom loppet av ett och ett halvt år producerades tre banbrytande album som introducerade det riffbaserade gitarrspelet, ett av hårdrockens främsta attribut. Debutskivan Are You Experienced? (1967) innehöll klassiker som ”Hey Joe”, ”Purple Haze” och ”The Wind Cries Mary” och överträdde alla dåvarande gränser för vad som går att uträtta med en elgitarr. Are You Experienced? inspirerade Jeff Beck som redan gjort sig ett namn som gitarrist i rockbandet The Yarbirds och bestämt sig för att ge ut en skiva under eget namn. Resultatet blev Truth (1968) vars öppningsspår ”Shapes of Things” angav tonen för en hårdare bluesbaserad rock i samma stil som Jeff Becks forne Yarbirds-kollega Jimmy Page levererade på Led Zeppelins debutalbum några månader senare.
Det Londonbaserade Led Zeppelin släppte inom loppet av tre år 1969-1971 fyra numeriskt döpta skivor som alla var med och formade hårdrockens utveckling. Den sista av de fyra, IV, blev även en gigantiskt kommersiell succé tack vare låtar som ”Stairway To Heaven” och ”Rock And Roll” och skivbolaget fick skamset ångra hur de idiotförklarat gitarristen Jimmy Pages idé att förpacka skivan i ett omslag utan varken gruppnamn, albumtitel eller bild på bandet.
England förstärkte sin position som dominerande hårdrocksnation i och med att Black Sabbath och Deep Purple fortsatte på den inslagna vägen och dessutom gav ut skivor i ett rasande tempo. Trots inspelningstakten var kvalitén hög på albumsläpp som Fireball och Machine Head (Deep Purple) och Paranoid, Master of Reality och Vol 4 (Black Sabbath) och även band som Free och Uriah Heep hade visst inflytande på genren. USA låg efter även om New York-baserade Mountain och deras förstlingsverk Climbing släpptes 1970, två år innan Vincent Furnier, mer känd som Alice Cooper, följde upp Killer med School’s Out och nådde den amerikanska Billboard-listans andraplats lagom till skolavslutningen i juni 1972.
I Sverige var vid denna tid det musikaliska klimatet väldigt speciellt. Vänsterrörelsen hade ett politiskt järngrepp om kulturen i tidningar, radio och tv där utbudet redan var starkt begränsat på grund av det statliga monopolet. Ur 1960-talets politiska ungdomsvåg hade ”proggen” vuxit fram, en kulturrörelse som satte större delen av villkoren för svensk konst, poesi och musik under 70-talet i Sverige. Det handlade inte om en specifik musikstil utan om allt som inte uppfattades som kommersiellt. Många band framförde starkt politiska texter och skånska artister som Björn Afzelius och Michael Wiehe nådde en stor publik med sitt Hola Bandola Band liksom Ulf Dageby och Totta Näslund med Nationalteatern i Göteborg. Förvirrande nog hade proggen inget att göra med den progressiva rockmusik som utvecklats av engelska band som Pink Floyd, Rush, Yes och Jethro Tull.
Det fanns några svenska band och artister som stod sig ganska bra i konkurrensen, bland andra Bo Hansson och Samla Mammas Manna, och en del av dem närmade sig liksom deras engelska förebilder det som senare skulle klassas som hårdrock. Ett av dem var stockholmsgruppen Mecki Mark Men som började som ett dansband i mitten av 1960-talet men utvecklades till en av Sveriges första psykedeliska/progressiva akter och turnerade som förband till Jimi Hendrix i Sverige tillsammans med Baby Grand Mothers. Turnén inleddes i Göteborg där samtliga band inhystes på Hotel Opalen. Ett av rummen vandaliserades och tömdes på stora delar av möblemanget (genom fönstren) sedan Jimi Hendrix enligt uppgift fått en snedtändning. Hendrix skadade även sig själv och fick fortsätta turnén, som avslutades med två spelningar på Konserthuset i Stockholm, med gipsad underarm.
Setlist, Jimi Hendrix på Konserthuset 8 jan 1968:
Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band
EXP
Up From the Skies
Spanish Castle Magic
Foxy Lady
Little Wing Fire
Catfish Blues
The Wind Cries Mary
Purple Haze
Ett drygt år efter den skandalomsusade Hendrix-turnén tog Mecky Mark Men en ny musikalisk inriktning på albumet Running In The Summernight. Då hade samtliga originalmedlemmar utom Mecki Bodemark (orgel och sång) tackat för sig och ersatts av Kenny Håkansson (gitarr), Bengt ”Bella” Linnarsson (bas) och Pelle Ekman (trummor) från Baby Grand Mothers. De hade de då redan gjort över 150 föreställningar tillsammans i musikalen Hair, som gick från september 1968 till april 1969 på Scalateatern. En inspelning gavs även ut på LP-skiva med titeln Hår – Love In American Hippieyippie Musical.
Stefan Dimle, grundare av skivbolaget Mellotronen: Jag anser att Running In The Summer Night med Mecki Mark Men kan vara inte bara Sveriges utan även världens första hårdrocksplatta. Den kom i januari 1969 prick ett år innan första Black Sabbath-albumet. Den kanske inte är lika tung som Black Sabbath men det är näst intill samma sorts riffande.
Kenny Håkansson, gitarrist i Mecky Mark Men: På sätt och vis kan jag väl hålla med dem som klassar Mecki Mark Men som hårdrock. Texterna var inte hårdrock, men musiken var hård på det viset att vi spelade väldigt starkt. Kanske det skulle kallas “starkrock” eller “högrock”. Mecki Bodemark hade en speciell spelstil, som är väldigt mycket Mecki. Det är drömlikt, vilt, sprött och originellt. Running In The Summer Night spelades in under några dagar i januari och februari 1969 och vi var i Europafilms studio i Sundbyberg med en fyra- eller möjligen åttakanals bandspelare och Anders Lind som producent. Allt material var klart så det var bara att sätta igång bandaren och ösa på. Jag tycker det är en bra skiva, sett till både låtarna och hur vi spelar, men hade den gjorts i dag hade antagligen ljudet gjort skivan bättre. Det fanns inte så mycket redigeringsmöjligheter med de gamla bandspelarna. Under hösten 1969 hösten var vi även med i Resan på Kungliga Operan. Det var vi, 15 solister, hela operakören, hela operaorkestern och fyra slagverkare. Vi stod på en stor kub som lystes upp med diaprojektorer och väntade på tecken från dirigenten att spela våra stycken. Vid den här tiden hade Mecki Mark Men börjat lösas upp i kanterna och det var väl framför allt jag som ville gå en annan väg, men vi åkte i väg på en USA-turné. Vi var förband till bland andra Sly & the Stone Family, Grand Funk Railroad, Jethro Tull, Byrds och Mountain och gick upp på scen mitt på dagen vid ett-tiden medan Sly & the Stone Family spelade först på natten vid två. Vi åkte mellan de amerikanska fotbollsarenorna och umgicks aldrig med någon från de andra banden. De var alldeles för stora och hade för mycket folk omkring sig. Det var så klart jäkligt häftigt att vara där och turnera, och spela i så pass stora sammanhang, även om vi inte gjorde något större intryck. Vår manager lyckades fixa in oss på så kallade ”dormitories”, studenthem, på universitet i städerna där vi spelade. Vi fick sova på golvet i något rum där det för tillfället inte var någon hemma. Ofta blev vi omhändertagna av lite hippare människor som tyckte det var spännande och lite exotiskt med svenskar. Vi var i USA i två månader trots att vi saknade uppehållstillstånd för så lång tid och hann med att spela in en skiva i Chess Sudios i Chicago som döptes till Marathon. Bredvid studion låg en bensinmack vars ägare hela tiden gick runt och viftade med en pistol. Efter en tid tog våra pengar slut, men vår manager och hans väloljade mun lyckades få flygbolaget Finnair att flyga hem oss på krita. När vi landade på Arlanda hade vi en cent var i fickan, men var en oförglömlig upplevelse rikare.
Kenny Håkansson fortsatte tillsammans med ”Bella” Linnarsson, Pelle Ekman och gitarristen Roffe Scherrer under namnet Kebnekajse. 1971 spelades debutalbumet Resa mot okänt mål in i Studio Decibel i Stockholm med hjälp av teknikerna Anders Lind och Bengt Göran Staaf som hade tillgång till en equalizer för första gången. Tidigare de endast kunnat ändra bas och diskant, men nu kunde de även arbeta med mellanregistret vilket enligt Lind skapade ett helt nytt gitarrljud.
Stefan Dimle: Mecki Mark Men blev Kebnekaise, men de kickade organisten (Mecki Bodeman). Jag tycker att Resa mot okänt mål är en hårdrocksplatta, men det är en definitionsfråga. När Iron Maidens första skiva släpptes 1980 var jag och mina polare i extas, men jag skrek mig samtidigt hes för att de även skulle lyssna på ”Resa mot okänt mål”. Det är lika tunga riff i den låten, men de tyckte att jag var en kuf för att jag lyssnade på svensk musik.
Kenny Håkansson: Jag kan ännu se studion framför mig, och gitarristen Roffe Scherrer (1948-1994) med sitt stora, långa hår. Vi fick besök av bandet Homo Sapiens, som dessutom hjälpte till med kör, och senare inlemmades i Kebnekajse. Det blev en skiva med flera instrumentala låtar och några sånglåtar med ganska simpla texter på svenska. En del av dem känns fortfarande OK och då kanske främst de instrumentala som ”Resa Mot Okänt Mål” och ”Förberedelser För Fest”. I och för sig kan man väl tycka att sånglåtarna inte är helt ute, även om de känns lite ungdomligt färgat av tidens anda. Vi var inspirerade av utländska band som Mothers Of Invention (med Frank Zappa), The Birds, The Shadows, och Santana men egentligen all så kallad dåtida musik. Förhoppningar var, som alltid när man släpper en platta, att den skulle märkas och förhoppningsvis resultera i fler spelningar och högre gager. Jag kan inte minnas några recensioner men titellåten var alltid populär hos vår publik och vi spelar den än idag.
Efter inspelningen dubblerades Kebnekaises medlemsantal i och med att Homo Sapiens (Pelle Lindström, Thomas Netzler, Mats Glenngård och Gunnar Andersson) integrerades i gruppen. Detta hade stor betydelse för den fortsatta musikaliska inriktningen som bland annat var starkt influerad av afrikansk musik och gick betydligt mer åt folkrock.
Från västra Stockholm hördes dock andra tongångar. Under namnet November fick Christer Stålbrandt (sång/bas), Rickard Rolf (gitarr) och Björn ”Binge” Inge (sång/trummor) skivkontrakt med Sonet. Debutalbumet, som väldigt många klassar som den första svenska hårdrocksskivan, begåvades med titeln En ny tid är här… släpptes 1970. Låten “Mount Everest” valdes ut som sjutumssingel och låg två veckor på ”Tio i topp”, Sveriges Radios topplista som sändes mellan 1961 och 1974.
Christer Stålbrandt: Det tog fart direkt. Vi kom från Vällingby och hade spelat en hel del i Stockholm innan skivan kom ut. Vi hade även gjort inspelningar som sändes i Sveriges Radio, så det fanns ett förhandsintresse. Jag minns att vi låg tvåa på försäljningslistan efter Simon & Garfunkel och deras fantastiska Bridge Over Troubled Water i flera veckor. Det kändes rätt OK att vara tvåa efter en sådan platta.
Micke Englund, gitarrist och skivbutiksägare: En ny tid är här… kan utan tvekan kallas för en milstolpe i svensk rockhistoria. För första gången någonsin så kom en svensk grupp med en LP innehållandes övervägande tung rock typ Cream och Mountain, och till på köpet på svenska.
Christer Stålbrandt: Det var bara vi och Pugh (Rogefeldt) som sjöng på svenska, så vi var det första rockbandet att göra det. Innan November hade jag ett band med Snowy White, en engelsk gitarrist som bodde tillfälligt i Sverige och sedan blev medlem i Thin Lizzy, och det påverkade min syn på att sjunga. Det kändes konstigt att sjunga på engelska eftersom man liksom tappar känslospråket. Jag tycker fortfarande att det hörs när svenskar sjunger på ett främmande språk.
Micke Englund: Pugh Rogefeldt hade slagit upp portarna ett år innan med sin Ja Dä Ä Dä, men November hade en annan tyngd i musiken. Det var pang på så gott som rakt igenom.
Stefan Dimle: När jag var 13 år berättade några äldre killar som jag såg upp till att det faktiskt fanns andra svenska band än ABBA. Jag var väldigt tveksam, särskilt som deras skivor såldes på ställen som bokcaféet Oktober i Borlänge. Det var ju inte precis där jag köpte mina Black Sabbath-plattor men av respekt till de äldre killarna gav jag ändå November en chans. När jag väl lyssnade så gick det rakt in i mig, tidigare hade jag bara fattat vad titlarna, som ”Iron Man” och ”War Pigs”, betydde men nu förstod jag hela texterna. Det finns en annan svärta i musiken än hos engelska och amerikanska artister, som gör att det blir så tungt och hårt. Jag tror inte att det var tänkt så men det var nog det nordiska tungsinnet som grävde sig in i gitarriffen. När En ny tid är här… spelades in hade inte någon i Sverige hört talas om Black Sabbath så man kan inte påstå att November tog efter dem. De var redan där nere i djupet och hade det varit ett engelskt band hade det blivit lika stort som Sabbath och Deep Purple och spelat på arenor.
Christer Stålbrandt: Vi hette först Train men när Rikard (Rolf) och ”Binge” (Björn Inge) kom med i bandet bytte vi namn till November. Det var i samband med en spelning på Cue Club i Göteborg 1969 där vi var förband till Fleetwood Mac och den ägde rum just den 1 november. November var ett bra namn som fungerade i stort sett över allt och efter namnbytet blev det ännu mer naturligt att bara sjunga på svenska även om våra stora influenser var utländska band och artister som Cream, Fleetwood Mac och Jimi Hendrix. Vi sålde en del skivor utanför Sverige och gjorde en längre utlandsturné, men det blev inte så mycket mer av det.
Stefan Dimle: Felet var att det inte fanns någon som följde upp det. Efter spelningarna i England var det bara direkt hem till skolan igen. Hade någon hyrt in dem i en studio i London och spelat in en platta med en engelsk producent så hade det kanske hänt något. På den tiden fanns det mer arrangörer och promotors än vad det fanns musiker. Vilken engelsk musiktidning som helst var full av annonser om skivbolag som sökte band och rockklubbar som sökte artister som ville stå på deras scen. Det var liksom ”var finns ni som vill ha gage och groupies?”
Christer Stålbrandt: Vi hade översatt våra texter till engelska men efter ett tag sjöng vi på svenska i alla fall. Det spelade inte så stor roll att den engelska publiken inte fattade vad vi sjöng om. För mig blev texterna viktigare och viktigare med tiden och jag fick ofta frågor om dem och vad de betydde. Jag svarade alltid att jag inte ville tala om det. Jag tycker om bluestexter som är ganska enkla men ärliga och det skulle vara äkta, det var viktigt. När vi spelade på den tiden så sjöng inte publiken med i refrängerna. Det var ingen allsång alls utan istället satte man sig på golvet för att lyssna. Vi gjorde oss bäst på inomhusklubbar som Cue Club. Där blev det intimare och det passade oss bättre än stora scener även om vi också spelade på Gärdesfesten i Stockholm och andra större festivaler. Jag har ett klipp på en recension från vår spelning på Gärdet där det står att ”November var bra men lite för duktiga”. Det var en jättebra festival men en del av banden som var med spelade lite hur som helst. Det skulle ju vara så då, ”alla kan”.
Stefan Dimle: November kunde spela på ett kommersiellt jippo på Gröna Lund ena dagen och på Gärdet den andra. De var lite för stora för att få problem med proggarna. De drog alltid folk och sjöng på svenska så de blev accepterade trots att de låg på ett kommersiellt skivbolag och hade turnébuss.
Christer Stålbrandt: På den tiden fanns det ett väldigt stort motstånd mot reklam, topplistor, poptidningar och program som spelade ”kommersiell” musik. Vi ansågs vara nyskapande och var med i ”anti-svängen” trots att vi inte var partipolitiska och låg på ett skivbolag som Sonet. Det var inte lika rätt i tiden som att ligga på MNW där de stora proggbanden låg, men vi ansågs inte spela kommersiell musik och accepterades av de andra banden. Vår publik bestod till en del av rebeller med långt hår och jeansjackor men jag tror att många främst uppskattade oss för att vi stod för något nytt, spelade lite tyngre rock och verkligen kunde våra instrument. Det var en musikintresserad publik, vi var ju inget schlagerband precis. Vi stötte på Kebnekaise några gånger på spelningar men det var inte så att vi buntades ihop med dem direkt. Det var ett mer instrumentalt band än November och inte heller så bluesinfluerat.
Stefan Dimle: Kebnekaise var mer gröna vågen, mer hippiebetonat och mer kollektiv. Det var mer på lek tror jag medan November var tre ganska maniska killar med ett mål.
Micke Englund: I den här typen av musik är det ofrånkomligt att tala om individuella prestationer och jag kan ge hur mycket beröm som helst åt Richard Rolf. Dennes förmåga att likt sina förebilder på ett effektfullt sätt blanda moll- och durskalor i samma solon är det inte många vare sig förr eller senare som försökt sig på. Han är dessutom begåvad med ett naturligt flyt i sitt spel som många sällan får till under ens en livstid som utövande gitarrist. Stålbrandts tunga basspel ligger som ett tungt ankare i varenda låt. Inga märkvärdigheter, inga krusiduller, inte en ton för mycket utan bara tungt rytmiskt basspel. Även sången är helt oklanderlig. Texterna kan både här och där kännas väl flummiga och nonsensartade för mig, men det är inget som stör mig för mycket. Den musiker i gruppen som dock imponerar mest på mig är nog ändå trummisen Björn Inge som spelar med både knivskarp precision och stor musikalitet.
Christer Stålbrandt: När jag lyssnar på En ny tid är här… idag så faller den mig inte på läppen direkt. Jag tycker att vår andra LP, 2:a november, är mer representativ för hur vi lät. Det är vår bästa platta enligt mig och den var bra producerad av ”Jojje” Wadenius. Jag minns inte hur många ex vi sålde av skivorna men efteråt förstod jag att vi tjänade ganska mycket. I alla fall var det mycket pengar då. Vi kunde leva på vår musik trots att den var ganska smal och det var det inte många svenska band som kunde då.
Stefan Dimle: November låg tvåa efter Simon & Garfunkel i vecka efter vecka på försäljningslistan och borde ha tjänat mycket mer, men det fanns ingen rättvis fördelning av pengarna. Hade de haft en manager och ordning på affärerna så hade de kunnat leva gott och fått ekonomin tryggad för resten av livet. I stället krävdes det att de skulle göra nya plattor hela tiden, de fick sitta i turnébussen och skriva låtar.
Försäljningsframgångarna för November och Sonet uppmärksammades naturligtvis av det konkurrerande skivbolaget EMI som kontrade med Life, tre stockholmskillar i 20-årsåldern som sammanfördes under våren 1970 och imponerade stort på Mantorpsfestivalen – ”Sveriges Woodstock”. I november samma år fick Life den stora chansen att spela förband till Deep Purple vars ”In Rock Tour” nått fram till Konserthuset i Stockholm. Engelsmännen levererade en idag klassisk spelning som förevigades av Sveriges Radios ”Tonkraft” och sändes vid flera tillfällen, både i sin helhet och som kortare utdrag. Inspelningen figurerade sedan på flera ”bootlegs” (piratinspelningar) innan den först 1988 gavs gav ut officiellt med titeln Scandinavian Nights.
Setlist, Deep Purple på Konserthuset 12 november 1970:
Into The Fire
Child In Time
Wring That Neck
Paint It Black
Trumsolo – Ian Paice
Mandrake Root
Black Night
Efter spelningen festade Deep Purple tillsammans med Life på den engelska östermalmspuben Tudor Arms. Deep Purple-gitarristen Ritchie Blackmore gick fram till Anders Nordh och frågade om det var han som var gitarrist i Life. ”Ja, hur visste du det?” sa Nordh. Innan Blackmore hann reagera stack Deep Purples sångare Ian Gillan fram huvudet och svarade: ”För gitarristen är alltid skitstöveln i bandet.”
Spelningen med Deep Purple borde, liksom framträdanden i det populära radioprogrammet ”Opopoppa” och positiva recensioner för det självbetitlade debutalbumet, fått fart på karriären. Ändå blev skivan, där Life blandade melodramiska ballader med riktigt tunga gitarriff, en försäljningsmässig besvikelse.
Anders Nordh, gitarrist i Life: Trots att vi åkte ut och gjorde en massa promotion och reklam för plattan så fanns den inte i skivaffärerna. Jag tror att skivbolaget gjorde ett misstag med oss för Life kostade mycket att spela in. Någonstans var det ju en storsatsning med 24 stråkar från Radiosymfonikerna och Hovkapellet, men sen i själva utgivningsskedet vet jag inte vad som hände.
Då framgången uteblev tackade Anders Nord och de andra Life-medlemmarna Paul Sundlin (bas/sång) och trummisen Thomas Rydberg ja till roller i turnéuppsättningen av den mycket populära musikalen ”Hair”. Efter tre månader som musikalartister gjordes ett nytt försök med Life och kollektivboende i ett hus utanför Stockholm, men någon andra skiva spelades aldrig in.
Riktigt lika kort var inte Novembers skivkarriär, men fler än tre album blev det inte.
Christer Stålbrandt: Det var det ständiga turnerandet som gjorde att vi tröttnade. Jag var väldigt less mot slutet och kände att det inte fanns någon gnista kvar. Sverige är dessutom ett otympligt land att fara runt och spela i eftersom det är så avlångt att man får åka upp och ner hela tiden. Vi bestämde oss för att turnera hela 1972 och sedan sluta och så blev det, vi gjorde sista spelningen på nyårsafton. Det var en kort men intensiv karriär, men på den tiden tyckte man inte att man kunde hålla på så mycket längre. Man fattade inte att man kunde åldras med sin publik utan man såg ett populärt band mer som en dagsslända. Nästan alla band la av rätt snabbt, det var väl i stort sett bara Rolling Stones som fortsatte. I dag är det helt annorlunda, det ser man ju på festivaler som Sweden Rock Festival. Publiken har följt med sina band.
Stefan Dimle: Jag har tittat i bandmedlemmarnas kalendrar från de där åren och det är helt sjukt. I stort sett varenda dag var uppbokad med spelningar. Bandet bokades av Thomas Johansson som var väldigt driftig och hade grundat bolaget EMA Telstar ett par år tidigare. Killarna i November var inte äldre än att turnébussen kom till skolgården och hämtade upp dem. Christer hade fått order om att ta med sig gitarren men om det fanns någon tandborste eller ombyteskallingar i packningen var inte så noga. Det var tur att de hade en sådan stark drivkraft i musiken för hade de krökat och knarkat hade det inte fungerat.
Christer Stålbrandt: Det var en aningslös tid och fortfarande mycket ”flower power” som gällde. Vi blev väldigt ofta erbjudna olika droger, det kom folk till vår turnébuss och sålde alla möjliga sorters narkotika. Som tur så var vi drogfria – vi drack mellanöl och sprit men vi tog inga droger. Det var ett slitsamt liv på turné och droger var väldigt förknippat med musikscenen men vi klarade oss från det. När den tredje och sista skivan spelades in i december 1971 hade vi börjat tröttna så vi tyckte att titeln 6:e november passade bra. Den syftar på Gustav II Adolfs dödsdag i slaget vid Lützen.
Stefan Dimle: 6 november är nog den November-platta som jag har lyssnat mest på. Det hörs att de hade sprungit i den där väggen som inte fanns då. Det är bara svärta. Gitarristen Richard Rolf var 20 år när skivan kom ut och i och med den var hans rockkarriär slut. Han ville inte spela mer rock.
Roger Holegård, sångare i Neon Rose: Nu tycker man att November är progg men det tyckte man inte på den tiden. Jag hade huggit av min högra hand för att få vara med i November då. Christer har en väldigt speciell röst som är fantastisk.
I en tid utan vare sig videobandspelare eller Internet blev de utländska hårdrocksbandens Sverigespelningar oerhört inflytelserika och uppskattade (och senare även mytomspunna). Trots intermezzot på hotell Opalen i Göteborg gjorde Jimi Hendrix fem turnéer och sammanlagt 25 spelningar i Sverige under sin korta karriär. Drygt två veckor efter sitt sista Sverigebesök 1970 avled han, endast 27 år gammal, under oklara omständigheter. En av orsakerna som har uppgetts är kvävning av sina egna spyor, ett öde som han tyvärr inte skulle bli ensam om i hårdrocksvärlden. Deep Purple var inte riktigt lika flitiga stockholmsgäster som Jimi Hendrix men återvände till Konserthuset för två spelningar i april 1971, bara ett drygt halvår efter det första besöket. Konserthuset, beläget mitt i Stockholms City, var även platsen för Led Zeppelins första stockholmsspelningar den 14 mars 1969 och 26 februari 1970 liksom för Black Sabbath och deras ”Paranoid Tour” den 20 april 1971. Alice Cooper då? Jo, han besökte Sverige i november 1972 men uppträdde enbart på Olympen i Lund innan School’s Out-turnén fortsatte i Tyskland.
Text: David Bogerius