Jag hade inga som helst planer på att se KISS fler gånger. Senast det begav sig var på det mediokra framträdandet i Friends Arena för några år sedan och före det såg jag bandet på Psycho Circus-turnén. Redan då svor jag på att inte se dem igen och istället minnas de magiska gigen i Köpenhamn 1988, Göteborg 1996 och Stockholm 1997. Men helt plötsligt dök en friplåt upp och jag är inte den som är den.
Jag har varit ett fan sedan början av det ljuva 80-talet och det är troligtvis det band jag lyssnat mest på genom åren och som engagerat på alla möjliga sätt. Tonårsrummet kläddes i KISS-posters och jag och polaren framförde hela “ALIVE II” inför en fantasipublik i tonårsrummet en nyårsafton i slutet av 80-talet. Bland annat rev vi sönder tidningar och använde som konfetti och blåste ut allt över hela rummet med hjälp av en gammal hårtork. Jag hittade tidningsrester flera år efter själva “konserten”.
KISS 2017 är dock inte särskilt intressant. Kvällen före såg jag Depeche Mode och knockades av kraften, låtarna och en fullständigt superb Dave Gahan. Faktum är att Depeche Mode framstod som mer rock and roll än mycket av det jag sett de senaste åren. Inklusive KISS.
Det största problemet med dagens maskerade superhjältar stavas Paul Stanley. Hur kommer det sig att han fortsätter att ställa sig på en scen när rösten är i ett så fruktansvärt dåligt skick? Är det pengarna som styr? Har han bara ja-sägare omkring sig? Är egot för stort? Inte vet jag, men under gårdagens konsert var det från och till ytterst smärtsamt och pinsamt att lyssna på spektaklet. När du som sångare knappt kan snacka mellan låtarna, ja, då är det kanske dags att casha in den där sista checken och bara säga “That´s it folks! I´m outta here.”. Till och med Vince Neil kraxade bättre på det där sista giget i Globen och det säger en hel del.
KISS bjöd på en standardshow. Inga större överraskningar, även om Paul inledningsvis hävdade att det skulle bjudas på sådana. Stabil inledning med “Deuce” och sedan rullar det på i gammal “greatest hits-anda”. Tommy Thayers version av “Shock me” är helt ok även om raketskjutningen med gitarren falerade. Samtidigt är det lite konstigt med en ersättare som kör sin föregångares stil rakt av. Inget eget alls, vilket gör att det känns mindre kul. “Say yeah” från “Sonic boom” (2009) kunde de skippat och “Psycho circus” tillför inte mycket till en hyfsat alldaglig show.
Den stora frågan är varför inte Gene Simmons eller Eric Singer får ta mer plats och sjunga fler låtar? Gene har fortfarande en bra och kraftfull röst och likaså Eric, som för övrigt gör en jäkligt bra insats i “Black Diamond”. Skippa låtar med Paul och låt dessa herrar, som fortfarande klarar av att sjunga, göra grovjobbet. Hade inte Paul haft sina medarbetare hade det låtit än värre under kvällen. Gene och Eric, och från och till även Tommy, lägger körsång som fetar till det och bär upp Paul ofantligt mycket.
Jag har under många år nu känt att KISS för länge sedan skulle kastat in handduken. Varför inte göra som exempelvis Mötley Crüe och avsluta allt en gång för alla? Nu blir det bara ett utdraget lidande och patetiskt. Visst är showen som så helt ok. Det smäller, eldas, blodas och åks på plattformar stup i kvarten, så visst är det en schysst rock and roll-show, men det väger inte upp det faktum att det är ett ganska trött band som står på scen och tröttast av alla är Starchild. Det är länge sedan KISS var råa och hungriga och kallades för Knights In Satan´s Service. Jag saknar den tiden.
Text: Niclas Müller-Hansen
Foto: KISS hemsida