Amerikanska Skillet är ett band som i många delar av världen fyller sportarenor, har hundratals miljoner visningar på YouTube, säljer platina och toppar listor lite överallt. Nu stannar de till på toppen av sin karriär i ruggkyliga Göteborg. Även om det är ett stort steg ner i antal folk från arena till klubbscen märks det dock i alla fall inte på Skillet. Bandet verkar snarare briljera i den intima miljön med runt 300 personer i publiken och det märks att de flesta faller pladask redan i första låten.
Om det är ett ord jag skulle beskriva kvällens spelning på Sticky Fingers med är det ”opretentiöst”. Mellan superhits och ösiga nya låtar täcker John Coopers glada mellansnack dialekter i The Walking Dead, Castlevania och små vikingsouvenirer. Allt känns lekfullt, okoreograferat och personligt. Riktigt personligt. Under kvällen uppmärksammar han flera enskilda personer i publiken som han ser är extra pepp, extra högljudda eller folk han bara känner igen från tidigare spelningar. Det skapar en känsla av att bandet spelar hemma i ditt vardagsrum, alla är delaktiga och alla ska ha en go kväll. Ingenstans känns det som ett band som fnyser åt att de lika gärna kunnat spela på en baseballarena i ett annat land.
Kvällens låtlista fokuserar hårt på senaste skivan Unleashed. Att både bandet och fansen fortfarande håller 2006 års mästerverk Comatose väldigt högt har märkts i låtvalen under de tidigare spelningarna bandet gjort i Sverige och även ikväll är skivorna Rise (2013) och föregångaren Awake (2009) ganska åsidosatta. Bandet spelar självklart brottarhitsen som Monster och Hero till dånande allsång, men inget mer oväntat än så från dessa skivor. Ikväll har Skillet dessutom slopat allt från sina sex första skivor, kvällen vigs helt åt det nya och fräscha.
Däri ligger också kvällens enda negativa aspekt. Nya skivan Unleashed bygger mer än någonsin på radiohittiga käftsmällslåtar med klubbkagge och ösiga hockeyrefränger, och det blir lite mycket av detta. Bortsett från den magiska balladen Stars (en av kvällens höjdpunkter), är det enkla texter och lättsjungna slagord större delen av kvällen. De nya låtarna är uppenbart skrivna med en livepublik i åtanke men i så stort antal blir de också lite svåra att skilja från varandra. Skillet har alltid haft svart bälte i refränger och så är det fortfarande, men med tio album bakom sig har de varit mer musikaliskt varierade och progressiva än vad de visar upp i denna låtlista. Publiken hade utan tvekan skrikit med för full hals vad de än hade spelat. En till ballad eller något från den stenhårda, numetaldoftande skivan Collide från 2003 hade rört om riktigt fint i mixen ikväll.
Bandet kontrasterar dock detta snyggt genom att flera gånger kasta in små instrumentala interlud på en eller två minuter, där de fullkomligen spelar skiten ur sina instrument. Till och med musikhögskolesnobbarna får alltså ett par karameller kastade till sig och detta sammanfattar Skillet som band ganska väl. Det ska finnas något för alla. Bitvis är det blytungt, bitvis smäktande ballad. Sepultura möter Bon Jovi. Att Skillet lyckas blanda så många sorters estetik i sin musik och samtidigt framträda med ett distinkt sound är det få band som lyckas med, och Skillet är desto mer tilltalande just därför. Alla verkar gilla Skillet. De känns genuina och inbjudande och såväl inbitna fans som medföljande polare faller för deras utstrålning direkt. Publiken är följaktligen precis lika blandad, medelålders dödsmetallare och frikyrkliga tonåringar står och sjunger med i varenda textrad tillsammans. Det är något väldigt vackert, och det förklarar kanske också varför Skillet fortfarande tar i från tårna och levererar en spelning av Guds nåde trots den lilla publiken. På en Onsdag.
Text: John Nilsson Tysklind
Foton: Therés Stephansdotter Björk, Stephansdotter Photography
