Metallica är i en klass för sig. Utan tvekan. Kanske var giget på STHLM Fields inte det absolut bästa jag sett med bandet, men helt klart långt upp på topplistan. När till och med introfilmen ”Metallica by request” är kul, ja, då gör man ju något rätt. Full av självdistans och humor, som Kirks förslag om att spela ”Lulu” i pausen. Det intressanta med att fans ska få rösta fram en setlist är tyvärr att det inte alla gånger blir så intressant, vilket får diehardfansen att gråta blod. Överlag blir det de låtar som allmänheten känner igen och inte obskyra alster, som det dock blev i Finland, i form av livepremiären av ”The frayed ends of sanity”. Sådan tur hade vi inte i regniga Stockholm.
Det blev en stark öppning med ”Battery”, där Kirks gitarr plötsligt lät högre än allt annat, vilket fick det hela att påminna om Nigel Tufnels lilla incident på Spinal Taps militärbasspelning. Öppningen följdes av en stentung ”Master of puppets” och där jag stod, längst fram i fållan, var publikens vrål öronbedövande och när man tittade bakåt gick det inte att se var publikhavet slutade. En maffig syn.
”Welcome home (Sanitarium) fungerade bra, men första riktiga höjdpunkten för undertecknad var ”Harvester of sorrow”. Denna mastodont till blyriffande är och förblir en livefavorit. Bandet var tight och jag får nog säga att den lille dansken, som mer och mer blir slående lik mästerfotografen Ross Halfin, spelade riktigt bra under kvällen.
Trots ett ganska vanligt standardset sitter varje låt där den ska och det syns på bandet att de har jäkligt kul på scen och vem skulle inte bli glad av att titta ut över 51186 huvuden på en stor gräsplätt i Stockholm?
Det nya alstret ”Lords of summer” luftades och jag måste säga att den växer. Ett hyggligt rifforama, som säkert kommer göra sig bra även på skiva och som kanske är en liten fingervisning om hur den nya fullängdaren kommer att låta. I ”Ride the lightning” haltade det lite från och till, men när sedan ett fan får introducera ”Sad but true”, ja då låter publiken så mycket att det är snudd på att trumhinnorna ryker. Jisses, vilken ljudnivå! Bandets svarta album förblir en storfavorit i Sverige och resten av världen, för den delen.
I ”One” stod en biffig man bredvid mig och grät. Om det berodde på styrkan i låten eller något annat vet jag ej. Dock bjöd Metallica på en ytterst tung version av klassikern och lyckades på något vis blåsa nytt liv i den gamla juvelen. Spelande laser ersatte eld och bomber och det fungerade faktiskt minst lika bra.
Frågan är sedan om inte ”For whom the bell tolls” var kvällens höjdpunkt? Tung som bly och en sjuhelsikes allsång från den huttrande publiken. Tänk att musik kan vara så fantastisk! Så förenande. Så livskvalitetshöjande. Just då känns hela Gärdet som en enda stor familj, precis så som Hetfield påpekade flera gånger under konserten. Där och då, är Metallica störst. Utan tvekan.
”Enter sandman” får publiken att fullständigt ”go apeshit” och än en gång visar det hur oehört stort det svarta albumet blivit. Ingen annan låt kunde under kvällen matcha den i primalskrik, åtminstone bland de fans som stod runt omkring mig. Och ”Creeping death” finns det inte så mycket att säga om mer än att den visade upp ett Metallica i absolut högform, tända på alla cylindrar med ett musikaliskt maksiner så väloljat som det kan bli.
Att publiken lyckas rösta fram den överjävligt tråkiga ”Whisky in the jar”, får skyllas på alkoholintaget. Hoppas jag. Men återigen är det en låt som de flesta känner igen och har skrålat med i på åtskilliga förfester, karaoketävlingar och bakom ratten i bilkön då radiostationen Bandit ”spelar precis vad de vill”. Jag har aldrig varit ett större fan av ”originalet” och Metallicas version var faktiskt inte så mycket att skriva hem om. Tack och lov återställdes ordningen snabbt då självklara ”Seek and destroy” fick avsluta festen med sina svarta badbollar. En perfekt fullträff och när sedan bandet aldrig verkar vilja lämna scenen och kastar plektrum och trumpinnar omkring sig i massor, ja, då vet man att även bandet själva hade riktigt, förbannat kul på Gärdet.
Av: Niclas Müller-Hansen
Foton: Therés Stephansdotter
Publikantal: 51863
Setlist:
Battery
Master of puppets
Welcome home (Sanitarium)
Harvester of sorrow
The Unforgiven
Lords of summer
Ride the lightning
Sad but true
Fade to black
…And justice for all
One
For whom the bell tolls
Blackened
Nothing else matters
Enter sandman
Creeping death
Whiskey in the jar
Seek and destroy
Comments are closed.