Jag står i baren på Sticky Fingers övervåning med ett glas rött och suckar högt för mig själv.
”Det här suger! Alla här hatar mig ikväll. Det finns ingenting att skriva om och den här krönikan kommer gå åt helvete!”
Tio minuter senare har jag fått en trumpinne av Helvetets Port kastad i ansiktet. Samma pinne som senare kommer att både ollas och signeras av gärningsmannen. Nån jävla mustaschkille skriker ”FIRE!” och hela cirkusen är igång!
Fredag, Kalasjnikovfylla och Sjutumstango!
Jag anländer tidigt. Så tidigt att jag nästan är där först. Stället har inte ens öppnat och jag frågar mig själv hur fan detta gick till. Så bråttom hade jag definitivt inte! Som tur var så dyker en ny bekantskap upp med en påse ljumna bärs och vi paxar en parkbänk för att kickstarta kvällen i sann festivalanda. Frusna, taggade och med ”fem komma nånting” beska i käften, fantastiskt!
Dörrarna slås upp och inte långt efter det står första bandet på scenen och inleder något som ska komma att bli en helt grym helg på många sätt och vis. Detta är femte upplagan av Göteborg Rockfest och arrangörerna har järnkoll på vad dom sysslar med. Trots strul som alltid tillkommer när man ska rodda 50 packade musiker med huvudet i röven så löser dom allt snyggt och publiken tar ingen notis av det rådande infernot av för långa set, glömda pedaler och borttappade ölbiljetter. Det går knappt en timme efter öppning innan man ser folk moonwalka nedför trappor, spilla drinkar över sina telefoner och pissa på sina egna boots. Stället stinker pungsvett och läppglans och jag totalt älskar det! Rent musikmässigt så var fredagen absolut dagen som jag diggade bäst. Fullt ställ med många av Sveriges vassaste inom sin genre och spelschemat som dessa gossar styrt upp var rent utsagt kungligt! Bra tryck och kö långt ut på gatan.
Jag flyter helt ut i den sköna stämningen och unnar mig själv att bli riktigt jävla packad. Kvällen till ära tog jag faktiskt med mig mitt bands egna nypressade vinylsinglar i hopp om att kränga ett par.
– Är det inte lite lökigt att ta med merch när du inte ens ska lira?
– Lök e pengar baby!
Jag hade tidigare i veckan hållit ett diktatordoftande tal till mina bandmedlemmar om hur vi absolut inte ska ge bort fler saker och måste börja sälja nu. Inga plattor flyger iväg gratis!
Tre timmar och ett sjöslag med rödvin senare dör jag ”go gubbe”-döden och byter skivor mot snus, shots och även skjuts hem. Fredagens nota toppades med en baksmälla från helvetet och på tal om helvetet…
Lördag, Helvetets Port och Toalettfalsett!
Jag står alltså i baren och undrar vad fan det var som hände. Igår var alla så jävla goa och hela stället gungade i rockens anda. Fyllan seglade och jag kände mig som Buzz Lightyear innan han upptäckte att han inte kunde flyga. För på lördagen gjorde jag mycket, men flög, det gjorde jag fan inte!
Vi snackar Metal nu! Hela stället invaderas av patchfyllda västar, patronbälten och mustascher. Folk kollar på mig som om jag vore någon jävla hipster från Bandit Rock bara för att jag inte ser ut som någon satanisk terminator med för hög lugg. Men trots mitt slående utanförskap så måste jag säga att jag älskar den här publiken! Metalskallarna är dedikerade som djävulen och man kan nästan se att dom knutit näven redan innan dom lämnat in jackan i garderoben. Dom kan sina band, dom kan sina låtar och dom röjer, sjunger och kastar bärs som om detta vore den sista dagen i livet. Helt underbart! Alla, då menar jag ta mig fan alla, står i små grupper och tävlar om vem som kan dra den högsta ”FIIIIIREEEE”-falsetten. Detta går så pass långt att när jag ensam står i pissoaren så kommer det en korthårig snubbe och gör mig sällskap. Jag sneglar på honom och upptäcker att även denna mannens överläpp är täckt med en ogenomtränglig Magnum-mustasch som trimmas med machete. Han langar fram pitten och plötsligt bryter han ut i ett ”ooouuuuaaAAAAAAAH! FIRE!”
Jag tror inte det är sant. Inte ens på toaletten kommer man undan västmaffians ständiga mandomsprov. Men fuck it, det har sin charm. Åtminstone nu när min fylla har börjat sitt återtåg.
Så, åter till incidenten med trumpinnen. Jag står alltså i baren, uttråkad. Helvetets Port lirar och jag fattar fan inte vad dom sysslar med. Publiken samt många av mina vänner förklarar för mig att detta är ”The Shit!”. Jag tycker bara det är ”shit” och fortsätter bedöva mig med att shotta fulla glas med rödvin och försöker att inte se för miserabel ut när jag ansluter mig till sällskapet. Och då, som en kaststjärna från Djingis Khans armé ser jag en bumerangliknande skugga flyga mot mig i ljusets hastighet. Min hjärna hinner säga ”du hinner inte” samtidigt som jag, helt jävla förstelnad, står och tittar på vad som just nu kommer att ske. Trumpinnen träffar mig rätt på överläppen och hade jag inte haft käften full med snus som då fungerade som en airbag så hade jag nog sabbat en tand. Kände jag mig hatad tidigare så är detta ingenting mot hur jag kände mig nu. Min bästa vän plockar självklart upp trumpinnen och skriker ”Jag ska fan rama in den här!” samtidigt som jag försöker bedöva min läpp med en kall bärs. Senare kommer han tillbaka med ett råttliknande flin och nästan skriker ut sin extas.
– Coffe! Här är pinnen du fick i fejset! Trummisen har signerat den och ollat den!
– Så min läpp och hans kuk har vart på samma pinne?
– JA! Helt gött ju! Jag måste rama in den nu!
Jag skulle kunna trycka på med sjuka saker som hände denna helg men ingenting toppar detta så vi lämnar det på minnesbanken och går vidare.
Så varför är Göteborg Rockfest en sådan fantastisk festival?
Är det för att banden som bokas river murar med sina tvärgrymma set?
Eller är det för att bärsen är så god att du skulle vart där oavsett vad?
Inte direkt. Rockfest glänser med sin stämning, sina gäster och framförallt det engagemang som drivit Viktor, Robin och Martin att för femte gången i rad husera detta mecka för oss musikälskande rockers. I vanliga fall så hinner knappt sista bandet slå av innan någon jävla dj smäller på en summer hits-lista och ett gäng Håkan Helveteström hipsters med kravmärkta lusekoftor och en ”morgonfriss” som tog 3 timmar att lösa flyger in som ett gäng frireligiösa bumbibjörnar och skriker till någon låt som får en att önska att man föddes döv. Rockfest krigar på hela kvällen och även om du inte orkar se sista bandet så slipper du i alla fall få en discostroke när du köper den där sjukt genomtänkta shotten 5 minuter innan stängning. Jag tackar för notan, fyllan och kukpinnen i ansiktet och ser fram emot upplaga nummer 6 av något som i framtiden kan bli riktigt stort!
Stay Evil!
Photo: René U Valdes