Amon Amarth är tillbaka med ett nytt album vid namn “Jomsviking”. Borta är den givna elden på omslaget och dessutom har man gett sig in i konceptvärlden. Vi tog ett långt snack med gitarristen Olavi för att reda ut ett och annat, som exempelvis vem som ska agera batterist på kommande turnén, om tiden då bandet nästan kastade in handduken och det där med vikingar:
“I Sverige får vi mycket skit för att folk tycker det är töntigt, men de tycker inte det är töntigt när Cannibal Corpse sjunger om att knulla ett lik. Däremot är det tydligen töntigt att springa runt med ett svärd och härja. Jag vet inte? Det kan vi ju alla ha olika åsikter om. De som skriver illa om oss är ju inte fans. De skiter i bandet, så varför ens bry sig?”
Var alla ombord direkt för ett konceptalbum eller krävdes det en del övertalning från Johan?
Jag tror att själva idén om ett koncept är någonting som vi pratat länge om. Jag tror att när vi väl började prata om nästa skiva (Jomsviking), så pratade vi om det som att det vore kul om man såg nästa skiva som en film, att vi nästan skulle skriva filmmusik. Det vore ju bra om vi då hade ett koncept, så vi spånade på lite olika varianter och sedan kom ju Johan med den här jomsvikingidén och jag har för mig att vi alla tyckte det lät bra med en gång. Det var inte någon som var skeptisk eller så. Jag tror mer problemet var att vi undrade om vi verkligen skulle kunna få ihop tillräckligt många låtar, men själva konceptet köpte vi nog på en gång.
Tittade ni något på andra bands konceptalbum för att få idéer?
Jag kan bara svara för mig själv och jag gjorde inte det, trots att en av mina favoritskivor är WASPs ”Crimson idol”. Jag såg det nog mest som en film och ”nu har vi ett manus som vi ska skriva musik till”, det var så jag tänkte.
Var det någon större skillnad att skriva låtar den här gången jämfört med ett vanligt ”standardalbum”?
Både jag och Johan Söderberg har ju lite idéer när vi börjar tillsammans, första repet, så att säga. Vi började med att pussla in de idéer vi hade. Jag tror jag hade idéer till cirka tre låtar och Johan hade väl också till tre och så pusslade vi in dem, ”Det här känns som att det passar bäst här.” och så vidare. När vi sedan hade gjort det kom det svåra och det var att hitt det där man inte hade idéer till. ”First kill” var nog den sista låten vi gjorde och vi hade egentligen ingenting som passade och det var svårt. Då får man liksom forcera fram det, att man har en beställning, och det är någonting vi inte gjort förut, för tidigare har vi bara kört på de idéer vi haft. Vi var tvungna att börja från scratch och det var svårt, men samtidigt var det jäkligt kul.
Har du en riffbank liggandes där du hämtar saker ifrån till varje ny platta?
För varje ny skiva börjar jag från scratch. Jag kör med principen att jag inte jobbar med saker som inte blir en låt på en skiva. Självfallet kan man jobba med en sak i flera veckor och sedan inser man att det inte funkar, men jag har aldrig någonting som blir kvar. Har det inte hamnat på en skiva tidigare, kommer det inte göra det i framtiden heller, för då är det inte tillräckligt bra. Däremot kan jag ha saker kvar som inte passar eller låter lite för mjäkigt, men oftast blir det ändå ingenting av det.
Angående det filmiska tänkandet, finns det några sådana planer kring det?
Jag tror att på den kommande turnén kommer vi att göra något mer teatralt. Det är någonting vi pratat om länge. Nu vill jag inte riktigt gå in på vad, men du kan ju tänka dig så som att Iron Maiden har sin Eddie. Sådana grejer och att vi själva kanske gör lite mer… Jag vet inte om teater är rätt ord, men att det blir mer av en upplevelse än att bara stå där och skaka på huvudet och spela låtarna. Det ska hända någonting mer och jag tror att det här är första gången vi verkligen tar tag i det. Sedan får vi se vad folk tycker om det eller ens märker det? Står man dyngrak med armarna i kors så kanske man inte ser så mycket. Vi har pratat länge om det här, men man får ta lite i taget.
Då blir det något helt nytt vad gäller scenshowen?
Ja, men det är svårt för mig att säga. Folk kanske tycker ”Men det där var väl ingenting.” Det vet man ju inte. Det finns ju band som säger att de har värsta grejen och sedan när man ser dem så känner man ”Det där var väl ingenting:” (skrattar) Men vi ska i alla fall ha mer än vi någonsin haft förut och sedan får väl folk säga vad de tycker.
Det blir inga 3D-glasögon så som KISS hade på turnén för ”Psycho circus”?
(skrattar) Nej, inget sådant. Vi brukar säga att vi försöker göra våra spelningar lite som det var på 80-talet. Mycket sceneffekter och inte så moderna lampor. Det man tyckte var kul när man själv var ung.
Hur var det att jobba med Doro Pesch och hade ni en lista med andra namn?
Till att börja med hade vi nog inte en lista. Doro var vårt första alternativ och skulle hon sagt nej, så pratade vi om ett annat namn…
Lita Ford?
(skrattar) Nej, det var det faktiskt inte. Kanske mer Kim Wilde eller Bonnie Tyler i så fall. Skämt åsido, det var en annan sångerska, men vi behövde aldrig gå så långt. Vi hade ju en låt med en idé om en duett och Doro är ju drottningen av heavy metal och själv växte jag upp med att lyssna på Warlock. Det var helt fantastiskt att ha henne till att sjunga på en av våra låtar. Hon kom till studion och vi hängde med henne i tre dagar och hade jättekul. Hon är fantastisk som person och som sångerska. Det var skithäftigt. Man skulle ju kunna tänka sig att som den drottning hon är, skulle hon kunna vara värsta divan, men hon är helt fantastisk. Det är kul att hon är så jordnära.
Kommer era texter alltid att handla om vikingar?
Jag tror att i seriösa sammanhang kommer vi nog att fortsätta med något som har med vikingar att göra. Sedan vet jag inte om vi kommer att sjunga om slagsmål och olika slag. Vi kanske hittar en annan grej, mer spirituellt. Det har vi inte gjort tidigare och det är kanske något man skulle kunna kolla in mer, men jag tror att vi alltid kommer att ha någon anknytning till vikingar och vikingamytologin. Kanske gör vi något på skoj, som ”Under the influence”, som bara var en kul grej.
Ni känner aldrig att det begränsar er?
Tja, det är begränsat i den mån att alla vet vad nästa skiva kommer att handla om. Det är klassiskt, ”Nästa Amon Amarth har säkert något som brinner på omslaget och handlar om vikingar.”, men där lurade vi dem för på nya skivan är det faktiskt ingenting som brinner. (skrattar) Helt ärligt tror jag nog att våra fans vill det (vikingar) och jag tror vi vill det. Samtidigt tror jag att det kunde bli lite fel också. Det är en så stor bit av vårt band, den här vikingaimagen, och jag tror det blir fel om nästa skiva ska handla om Djingis Kahn.
Förra plattan, ”Deciever of the gods” (2013) klättrade upp till plats 19 på USA-listan. Tänker man på sådant som band? Ska nu den här plattan minst komma upp till 18:e plats?
Det är väl klart att man alltid vill bli lite bättre. Det vore väl lite trist om man sa ”Nej, nu tycker jag att vi ska bli sämre.” Man vill ju alltid uppnå bättre resultat, men vi skulle ju aldrig ändra på det vi gör. Det existerar inte i vår värld och det finns ingen människa som kan komma och tala om för oss vad vi ska göra. Däremot är det ju så att ju fler skivor man säljer och att man hamnar på sådana listor, gör att man får bättre erbjudanden. Man når ut på ett annat sätt och arrangörer öppnar sina ögon. Det är självklart att allt sådant gynnar bandet i det långa loppet, men vår målsättning är inte att bli världens största band. Vi gör det för att det är kul.
Är det fortfarande locket på vad gäller trummis-situationen?
Jo, men vi har ju en kille som hoppar in på alla spelningar framöver och så får vi se hur det går. Eftersom vi har hållit på så länge tillsammans, tror jag det är svårt att komma in som ny och bli en i gänget. Vi vill inte ha en session-medlem, utan vi vill ha en fullvärdig medlem. Vi ska prova den här killen och sedan får tiden via sig. Det handlar inte om han är duktig eller inte, utan det är mer om att det funkar med allt annat.
Det har ju inte stått någonting om Fredriks avhopp. Är det locket på där också?
Ja… det är locket på. Det är rent juridiskt, men det är egentligen inga konstigheter. Det var en separation och vi gick skilda vägar. Det känns som att folk vill överdramatisera allt. Både Fredrik och vi tycker att det är bäst med locket på. Det angår ingen annan.
Har ni spikat trummis nu?
Inte spikat, men vi har en kille som åker ut med oss på turné nu. Vi har sagt att han hoppar in nu och sedan ser vi efter det. Det handlar inte om hur han är som trummis, utan det är mer att det ska funka. Vi har varit så tighta i alla år och att ta in någon man aldrig umgåtts med är svårt.
Alla får veta vid första giget alltså?
Ja, faktiskt. Det är… kanske inte en doldis, men han kommer från en lite hårdare skola. Han heter Jocke Wallgren och spelar i Valkyrja.
Du nämnde att ni är ett tight band. Det måste ju påverka kemin mycket när en medlem lämnar bandet?
Nu är det ju inte så… hur fan säger jag det här nu? Det var ett gemensamt beslut. Det är inte så att vi blev tomma. Ska jag vara helt jävla ärlig, så som jag känner det, har det för den här skivan bara varit positivt. Jag vill inte låta elak, men det är så jag känt och jag är övertygad om att de andra känner likadant. Det var jävligt positivt att få in Tobbe (Gustafsson). En jäkligt positiv kille som ville prova och var med och tyckte det var svinkul, så för oss har det varit hur bra som helst.
Det handlar alltså mycket om ren personkemi, i och med att ni inte vill säga att det är permanent?
Ja, det är ju inte bara för vår skull utan även för hans. Låt oss säga att vi tar in en rutinerad trummis som Adrian Erlandsson (Paradise Lost, At The Gates), det skulle kanske kännas säkrare på något vis. Han vi kör med nu har kanske inte spelat den här mängden gig tidigare. Det är enkelt att säga, ”Ascoolt! Jag vill spela trummor och ut och turnera.”, men 140 gig senare är det kanske inte så jävla kul. Det är inte vem som helst som tycker det är kul. Det är därför jag känner att vi ska testa först. Det känns svinbra med Jocke, men vi vill inte gå ut med att han är vår nya trummis förrän vi alla vet att han är det. Enda sättet att göra det är att känna. Vi kan ju inte åka ut på en låtsasturné i ett halvår. (skrattar) Vi vill ha en permanent medlem. Vi vill inte hålla på med inhyrda killar. Vi har lite problem nu när vi är fyra i bandet, ur ren demokratiskt synvinkel. Vi har ju haft flera tillfällen nu då det blivit två mot två. Som tur är har vi sagt att vår manager är den femte för tillfället.
Sabaton har sjungit om svenska kungar och slag och ni sjunger om vikingar och slag. De får ofta väldigt mycket skit, men ni verkar inte vara lika utsatta.
Du kollar på fel ställen. Jag tror vi får minst lika mycket skit, för det här med vikingar. Kanske inte utomlands, men i Sverige får vi mycket skit för att folk tycker det är töntigt, men de tycker inte det är töntigt när Cannibal Corpse sjunger om att knulla ett lik. Däremot är det tydligen töntigt att springa runt med ett svärd och härja. Jag vet inte? Det kan vi ju alla ha olika åsikter om. De som skriver illa om oss är ju inte fans. De skiter i bandet, så varför ens bry sig? Varken vi eller Sabaton är här för att försöka omvandla de som inte gillar oss. Om folk tycker det är värdelöst att vi håller på med vikingar, är det inget som retar upp mig.
Tar ni åt er av vad folk skriver på sociala medier då?
Jag vet inte och jag vet egentligen inte vad jag ska säga? Det är helt bisarrt. Dino i Fear Factory sa ju på skoj att han skulle flytta till Australien om Donald Trump blev president och då fick han massor av skit för det. Sedan gick han ut och sa att han var förvånad över hur mycket rasistisk skit han fick höra och då fick han ännu mer skit. Jag förstår inte hur folk kan sitta och skriva? Om de inte ens tycker om bandet, varför bryr de sig då? Men det är väl så det är. Självklart är det många som skriver skit om oss och jag kan nog inte hålla mig från att läsa. Sådan är jag och det är ju ändå vår orkester det handlar om. För 5-6 år sedan, när vi började få många kommentarer på Blabbermouth, då garvade vi åt det och sa ”Nu börjar folk hata det, så det betyder att vi vuxit som band.” Så är det, men det är ingenting som berör mig. Alla behöver inte tycka om oss.
Ert bandnamn måste ju inbjuda till en hel del roliga uttal.
Ja, man har hört en hel del. Vi tyckte det lät häftigt. Amon Amarth, vad fan är det? Vi hade ju aldrig hört talas om det. Det var ju före filmerna och ingen visste att det var Domedagens berg, förutom de som läst böckerna och de var inte så många. Jag hade ingen aning heller och jag visste inte ens vad ”Sagan om ringen” var för något. Vi tyckte det lät häftigt och lite mystiskt och det var även unikt. Sedan har du ju AA, Anonyma Alkoholister och det är ju lite roligt.
Ni har ju kommit långt. Hur ser du på resan? Har det varit någon gång som ni känt, ”Nej, nu skiter vi i det.”?
Inte de senaste 10 åren för då har det varit jäkligt bra vibbar, men jag tror att ”Versus the world” (2002) var den skivan då det var som jobbigast. ”Crusher”-turnén var jävligt värdelös. Det gick inte så bra, vare sig i USA eller Europa och allt vara bara värdelöst. Vi försökte ta steget från att vara förband till att vara huvudband istället, men vi tog det steget för tidigt. Vi var inte redo. Då bestämde vi att ”Versus the world” skulle bli sista albumet och vi snackade lite om att vi skulle döpa det till ”The end” och istället för eld skulle det vara aska på omslaget. När vi sedan skrev skivan, så blev det väldigt positiva vibbar och vi fick till jäkligt bra låtar och allt började kännas bra. Vi skippade planerna på att lägga ned och efter det så vände det faktiskt, både i Europa och USA.
I sådana lägen måste man ju ha en viss kämpaglöd för att fortsätta?
Om jag tittar tillbaka på alla de banden som fanns när vi började turnera, det var ju många svenska band också och vi var alla i samma storlek, av alla de banden är det bara vi kvar. Ska jag vara helt ärlig, utan att vara elak, så är det att vi aldrig gav upp. Jag tror det är det. Åka på turné, komma hem och vara fattigare än när du åkte. Vi sa ”Rakt in i kaklet. Skit i jobbet. Blir vi uppsagda så blir vi uppsagda. Skit i det. Nu kör vi det här.” Vi gjorde en pakt och jag tror det är det som gjorde det. Det fanns ingen återvändo. Självklart blev vi inte ett stort band dagen efter ”Versus the world”, men det har gått sakta, sakta framåt och idag lönar det sig. Sedan har vi alltid skött bandet själva. Självklart har vi en manager och allt det där, men vi är jävligt insyltade i allt. Vi kan branschen ganska bra och vi vet var vi står som band. Ibland är man överbetald och ibland underbetald, men det gäller att veta när man är överbetald. Många blir kanske överbetalda någon gång och då tror de att ribban ligger där och då kan det gå jäkligt snabbt. Där har vi bra koll. Ibland måste man också ta två steg bakåt för att kunna ta tre framåt. Det är det också många band som har svårt för. Vi har gjort många sådana saker. Vi har investerat i marknader som gått bra för oss och sedan tagit den förtjänsten och investerat i marknader som går minus, bara för att nöta in den marknaden. Man har hört om andra band som skitit i marknader som inte funkar och då kan de aldrig mer komma tillbaka. Till slut krymper marknaden. Vi vill alltid hitta fler marknader. Idag kan vi turnera runt i hela världen och spela precis var som helst och det kommer gå bra.
En helt annan grej. Manowar är ju helt sålda på vikingar. Har ni någonsin spelat med dem?
Nej, men vi har träffat dem och det är en rolig historia. Vi var ute med Dimmu Borgir 2006, tror jag, och vi hade en ledig dag i Hamburg. Jag känner en kille som har en studio där, så vi hälsade på honom och Gamma Ray, som höll på att repa den dagen då. Jag och Johan Söderberg gick dit och hängde med dem och satt och drack grogg medan de repade och vi lyssnade på gamla Helloweenlåtar. Vi hade bästa tiden i vårt liv och helt plötsligt kliver Joey Demaio in och det första han säger är ”What´s up Vikings?” Vad säger man? Där satt vi med varsin grogg i handen och lyssnar på Gamma Ray som spelar gamla Helloweenlåtar. Det kan ju inte bli bättre än så.
Text: Niclas Müller-Hansen
Foto: Therés Stephansdotter Björk