Europe är ett annat band idag än när det begav sig på 80-talet, vilket stått klart sedan många år tillbaka och som befästs med nya och tunga “Walk the Earth”. I vårt långa samtal med Joey Tempest pratade vi givetvis om albumet och att våga ta ut svängarna, men även mycket annat, som exempelvis hur hans texter förändrats sedan flytten till London, en eventuell dokumentär, Europes viktigaste skiva och att resan fortsätter:
Vi har inte talat om något slut. Vi tycker om vad Deep Purple gör och de har ju bjudit in oss nu på deras turné. Den heter ”The long goodbye tour” Det tycker jag är bra för det kan ju vara väldigt långt. Det är bättre än att säga ”This is it!”, för det misstaget har många band gjort och flera gånger till och med.
Det är en rejäl tyngd i soundet på ”Walk the Earth”
Ja, det första Dave Cobb (producent) letar efter i en lokal, det är var han ska ställa baskaggen. Det var samma sak på ”War of kings” (2015). Han gick runt i flera timmar för att se var någonstans i rummet man får det här Bonham-pumpet, det djupa. Det är frekvenser som är under de man hör egentligen, men det är ju bara en liten parentes. Tung ja. Det svänger, det är tungt… men det hände på två veckor. Det är mer analyserat från er (media) nu. Jag har liksom inga sådana tankar ”Oj, vad tungt det blev!” Jag vet bara att med vissa grejer tog vi ut svängarna och det fungerade, som exempelvis ”Pictures”, ”Walk the earth” och ”Wolves” och de är de låtarna som är favoriter nu. Annars är det mycket dimma och det gick väldigt fort och det var intensivt och vi skrev texter i studion.
De första tonerna i ”Pictures” får mig att tänka på The Beatles, Pink Floyd och David Bowie. Är det helt omedvetet eller är det lite av ett hommage?
Det kanske blev lite av ett hommage, men det var mer produktionsidéerna. Just den delen av versen och de första ackorden, är en gammal upptempoidé som jag och Mic (Michaeli) jammade på för 20 år sedan, eller 15 år sedan i alla fall. (Joey nynnar) ”Sad old fuckers” hette den då, men inför den här plattan och efter förra plattan ”War of kings” kände vi att självförtroendet började bli starkare och vi vågade ta upp idéer som vi aldrig vågat tidigare. Nu kände jag ”Ska vi inte ta och leka med den långsamt?” Jag var hos mina föräldrar och där står pianot som jag skrev många gamla texter, så jag tänkte ”Jag ska ta och sätta mig där”, för jag skulle repa med killarna dagen efter. Då kom jag på den andra delen och satt där fram till fyra på morgonen och kände sedan ”Yes!” Nästa dag spelade jag upp den och kände ”Wow” Det här är annorlunda. Vad skönt.” Det känns skönt nu när vi tar ut svängarna för vi har gjort så mycket, men sedan tro jag Dave och produktionstekniken och hur vi gjorde den i studion, blev lite åt 60 – 70-talet och eftersom vi var i den miljön (Abbey Road). Det är till och med en textrad i den, där jag kände att jag skulle sjunga lite som David Gilmour, men då kom Dave och stoppade mig. Jag ville ju göra lite sådan där pratsång som Gilmour, men det finns en rad där jag leker lite med det. Annars är det bara en låt som kom till och Dave hjälpte till lite med pianodelen och outrot kom han på också, ”Ni borde ha ett sådant där långt, skönt outro.” Den är intressant.
Hur mycket påverkar det inspelningen när man spelar i på klassisk mark som Abbey Road?
Det påverkar på olika sätt, tror jag. Första dagen vi var där var vi nästan som barn. Dave Cobb kom från Nashville och jag hade lockat över honom till England och likaså med killarna. De har aldrig velat spela in där. De har sagt ”Det är bättre om du kommer hit, och billigare.” Men den här gången fanns det en öppning på två veckor och jag lyckades genom en kontakt få in oss där, så jag sa ”Men om vi är i Abbey Road då?” och då lät det ”Ja, det skulle ju vara kul.” Då blev det en viss glädje och en viss medvind,, men sedan är ju studion väldigt bra och modern och alla är ju där nu och de som jobbar där är trevliga. Det som är intressant är att du kan ju fråga om du får plocka upp grejer som exempelvis användes på ”Dark side of the moon” (Pink Floyd, 1973), så trummorna har gått genom samma bord som just den skivan spelades in på och sången har gått genom Beatles-bordet. Vi har blandat den gamla och nya världen och då blir det ännu roligare. Det kan ju leda till ett ballt intro eller outro och en viss feeling. Dave vet också hur man hanterar grejerna och spelar in så att det blir ett coolt ljud. Det är mycket sådant som också driver, men jag kommer ihåg när jag stod där och skrev texter ”Fan, det var ju här Dark side of the moon spelades in!”, så det känns lite grann. Vi skrev ganska mycket texter i studion och det gick bra, så jag tänkte ”Studion är kanske placerad på ett magnetiskt bra ställe där artister kan vara kreativa?” (skrattar) Jag började tänka sådana tankar. Det spelar ingen roll, bara det funkar. Det var speciellt och det var kul.
Låten ”GTO” handlar ju om bilar, men när jag först såg titeln undrade jag om ni skrivit ihop något om det där tjejgänget Frank Zappa hade?
Ja det hade han, det stämmer. Nej, det är en bilåkarlåt och jag skrev den med Dave. Han är ju amerikanare och har precis köpt en Chevy Mustang, så vi började snacka bilar och sa ”Vi skriver en billåt.”, men det är John Norums idé och det är han och Dave som jobbat fram den. ”GTO” och ”Hate” är Norums idéer som vi sedan jobbade fram, men jag och Dave skrev texterna till dem.
Ni har gjort så mycket och funnits i så många år nu. Hur skulle du karakterisera arbetet med en skiva idag jämfört med för X antal år sedan?
Det är annorlunda nu. Alla skriver nu. John Levén skickar ju demos till mig varje vecka och då försöker jag hitta en melodi och funkar det så ringer jag och säger ”Nu har jag hittat något. Den ska vi jobba på.” ”The siege” är John Levéns riff. Keyboardintrot på ”Walk the earth” är från när han har sitt keyboardfeature i showen och jag är ute och dricker vatten och så. Han lekte med det där en kväll förra året och jag kollade så att vi spelade in det. Sedan fick jag hans feature på mail och där hittade jag det, så jag ringde Mic och sa att vi skulle göra något av det. Jag åkte över till Stockholm och så körde vi ett av våra kända jam, jag och Mic. Flera dagar ta det och vi spelade in 20 timmar. Jag spelar trummor och sjunger och han spelar keyboard. Bandet bara rullar och vi kan spela in vad som helst. Det är bara första generation, så det spelar ingen roll hur det låter. Då byggde vi vidare på den idén och då hette den ”1945”, tror jag. Sedan åkte jag hem till London och då hade jag en refräng som jag jobbat på. Jag gjorde lite research för texter och så och den var lite ”chanting” och dov och mörk… väldigt mörk. Sedan kände jag ”Vänta nu! Jag måste sätta ihop de här två.” och sedan hittade jag en ”bridge” där emellan (Joey nynnar) och höjde tonarten och gjorde den piggare. Då kände jag ”Nu har vi något riktigt bra.” Solot hade vi inte men Norum gjorde ett underbart gitarrsolo. Efter det var den klar, men sedan hände mycket i studion med låten. Vi arrade om lite och det var mycket jobb med ”Walk the earth”, men det var värt det för det är en av de bästa vi gjort. Majetsätisk, men ändå cool.
En helt annan grej. Jag var en glad tonåring när ”The final countdown” kom och jag minns hur det drog fram en ”patriotism” i mig när ni var i USA och turnerade. Det var ständiga artiklar i kvällspressen och jag satt och klippte ut dem. Det intressanta är att jag var inget superfan, men jag tyckte det var så coolt med ett svenskt band som lyckats.
Fan vad trevligt att höra, för det fanns ju den svenska avundsjukan också. Ett svenskt rockband är ju ovanligt liksom. Men det var ju både och. Vi märkte att media gillade att trycka på negativa grejer ibland. Men nej, vi hade inte så stor anknytning och vi visste ju inte riktigt vad de skrev egentligen. San Francisco minns jag. Vince Neil var backstage och undrar om det inte var där… eller så var det i LA, som Gene Simmons kom backstage också och kollade in oss. Han var skittrevlig. Det var intressant med USA-turnén.
Hur var det egentligen? När ni turnerade med Def Leppard i Staterna påstod ju de att Mötley Crüe hade inget att komma med i jämförelse med er. Eller var det bara Ian (Haugland) som var partykillen?
Joe (Elliott) har ju sagt några gånger ”Vi har aldrig jobbat med några så vilda.” Ian höll manteln högt, men jag tror att Kee (Marcello) och Mic var ganska duktiga också. Det var poolpartyn och det söps ordentligt. Jag och Joe drack ingenting under turnén. Det är det som är så intressant. Joe hade också en turné där han ville spara rösten och jag också, så jag var inte med när de festade och Ian drog igång.
Ni var på topp då och likaså med Def Leppard. Varje kväll måste ju ha varit värd att fira. Var det inte svårt?
Det var det. För mig var det mer i början när vi körde folkparker och innan ”The final countdown” (1987) kom ut. Då festade jag med. Absolut. Då kunde vi sitta i parkerna och dra loss en 10-12 bira efter ett gig, ”Öh, fan vad roligt det här är!” När det sedan började bli lite mer allvar fick jag en ansvarskänsla också, men det är klart att jag festade loss ibland fast då hade man några dagar ledigt medan de (bandet) festade loss på själva turnén. Det kunde inte jag. Jag måste ha sömn och får jag sömn kan jag sjunga i de här två timmarna i den tonarten som låtarna är i. Mic påminde mig häromdagen att 1992, när vi hade tagit breaket, hade sagt till honom att jag fick huvudvärk och att det var för mycket skrik och för mycket turnerande och att jag måste ta ett break. Det fanns ett annat element till vårt break och det var att vi kört på ganska hårt.
Apropå Gene Simmons. Han har nu flera gånger sagt att rocken är död…
Vi hade ju ett citat på förra plattan att ”rocken bara har varit på semester” och det kör vi vidare på. När vi hörde Rival Sons så visste vi att det finns killar som bryr sig, som Dave Cobb som producent och killarna i bandet också. Det finns andra band också, som Black Stone Cherry och deras första platta med exempelvis ”Rain wizard”, men sedan tycker jag att de har börjat producera lite för mycket, men det är möjligt att det kommer. De ju göra någon bluesgrej nu (Black to blues), så vi får se om de hittar tillbaka lite till det där mer avskalade uttrycket som de hade på första plattan. Det finns ett nytt band som heter King King (Bandet kommer från Glasgow, England), som är bluesbaserat men de känns som att de vill känna lite på hårdrocken och vi ska kolla upp dem och se om vi kan ta med dem på turnén. Det finns band som håller igång rocken, men buisnessen är ju annorlunda idag. Hur ska ny band verkligen kunna tro på att de ska bli stöttade i den här branschen? Vi får ju försöka stödja dem… journalister och band får ju snacka om dem och vi får ta med dem på turné. Hittar vi något bra band så tar vi med dem och stödjer dem på det sättet, men det är svårt. Inspelningstekniken var ju den bästa på 70-talet och det är ju därför sådana killar som Dave Cobb har anammat det och gör det nu och det är det vi gillar bäst också. Det är varmt och ”punchy” och majestätiskt och det har en träig och organisk känsla. Det är inte överproducerat och plastigt. De band som gör det tror jag kommer att överleva längre, men man får se. Det kommer komma nya band också. Nästa generation blir ju intressant att se. Vilka ska headlina på festivalerna om fem, tio år? Men på festivaler har jag sett nu att på tredje dagen tar man ett band som inte är så stort och som är yngre och så försöker man ”grooma” dem för nästa roll. Det finns ju inget annat att göra, men vi tänker hålla på ett tag, så det finns ju en chans för oss, om vi gör bra grejer, att hoppa upp lite på listan. Vi headlinar ibland, men ibland hamnar vi lite tidigare på dagen, men det funkar.
Det är ganska populärt med gamla grejer. Ni har ju exempelvis Le Baron Boys-demon och liknande. Skulle det kunna vara något, att dyka ner i arkiven och ge ut någon form av deluxeutgåva?
Det värsta är att det är egentligen bara demos vi har. Vi är ett band som är ganska dåliga på sådant där. När vi gåt in i studion så har vi tio eller tolv låtar och de koncentrerar vi oss på. Vi har aldrig en massa outtakes. Många band har ju det. De skriver i studion och säger kanske ”Vi testar den här!”, men vi har aldrig jobbat så, så tyvärr finns det inga outtakes som så, men det finns ju hundratals demos, om det ska vara något värde kanske någon gång? Vad finns det annars man kan göra? Man kan göra en dokumentär någon gång och då kan man ju gräva fram lite grejer och sitta och spela upp några demos och dra upp en regel, men njae… nästa år är det 40-årsjubileum, men det är ju ett tag till dess.
Alla skriver böcker nuförtiden. Är det något du tror att du själv kommer att göra?
Inte ännu. Jag gillar det sättet som Keith Richards gjorde det på. Han var väl 65 när han skrev ”Life” och den tycker jag var bra. Jag tror aldrig att Mick Jagger kommer göra det och det är vissa sångare som inte kommer göra det. Jag vet inte. Jag får anbud hela tiden, varje dag. Jag vet ju hur förlagen jobbar, ”En ganska bra profil så en bok kommer sälja lite och då får vi in lite pengar.”, men de får nej hela tiden för jag känner att resan inte är klar och… jag vet inte om det är någonting? Vi får se. En dokumentär… Det vore kul att följa Europe några år och väva in det förflutna, väva in allt och kanske avsluta med ett stort gig någonstans i New York eller Los Angeles? Där vi går ut på scen liksom… att man har någon mening med det. En dokumentär skulle jag faktiskt kunna tänka mig. The Eagles (History of The Eagles, 2013) gjorde ju en riktigt bra dokumentär och jag har kontaktat de som gjorde den, men jag har inte hört något tillbaka. Det är så vi jobbar. Man måste ju hålla koll på vem det är som gör bra grejer och sedan kontakta dem och se om de är intresserade. Har man tur så ”Yes!” Det är som med Dave Cobb, ”Han kommer inte vilja producera oss.”, men han sa ”Yeah, I used to listen to Europe. Yeah, absolutely!”
Men framtiden? Du snackar ändå om år?
Ja, vi har inte talat om något slut. Vi tycker om vad Deep Purple gör och de har ju bjudit in oss nu på deras turné. Den heter ”The long goodbye tour” Det tycker jag är bra för det kan ju vara väldigt långt. Det är bättre än att säga ”This is it!”, för det misstaget har många band gjort och flera gånger till och med. Alla agenter och promotors gillar det för då blir det mer folk och de kan säga ”Det här är sita gången ni kan se dem.”, men sedan kommer de tillbaka tre år senare. Vi har inga planer på slut och nu blev den här plattan överraskande bra, även för oss. Vi kände att det var överraskande kul även för oss och det var väl lite av en överraskning. Vi kände ”Ska vi toppa eller ska vi kunna komma i närheten av War of kings?”, men det gjorde vi på ett annat sätt och det var lite annorlunda också. Nu är det så roligt också, så nu finns det ingenting som egentligen…
Det låter onekligen som att ni har kul.
Ja, men det är också för att man är smart och bokar rätt producent och studio i rätt tid. Det är viktigt med sådana grejer också och att man kan njuta av det. Skulle vi bokat en studio vi varit i förut och kanske en annan producent som vi inte är säkra på, då blir det kanske inte samma… Nu var det bara flyt och allting fungerade. Dave tillförde mer nu än på ”War of kings” till och med, så det blev ännu mer kreativt i studion.
Om man bortser från ”Walk the Earth” och du tittar tillbaka på karriären, har du då en given favorit av era album? Är det ”The final countdown”?
”The final countdown” var ju tredje plattan och på den tiden pratade alla om den tredje plattan. Jag vet inte varför, men det gjorde de och det var faktiskt ganska normalt då. Men jag tycker ”Wings of tomorrow” (1984) var en viktigare platta. Det var ju där vi lärde oss att skriva och spela ordentligt och det började låta bra. Det var där som CBS New York blev intresserade och vi pratade med Scorpions producent Dieter Dierks efter att han hade hört ”Wings of tomorrow” Folk pratade om oss ute i världen efter den plattan. Den öppnade ju så många dörrar. Jag tycker det är en viktig platta för oss, men ”Bag of bones” (2012) tycker jag också är en viktig platta för oss. Där begravde vi 80-talet för första gången och vi gick lite längre åt blueshållet också, men där tog vi det där steget, ”We´re done!”, nu är det ett nytt band. Det tycker jag är skönt och sedan dess har vi inte behövt tänka på det. Det är kanske många som fortfarande lever kvar där, men vi gick vidare med ”Bag of bones”, så nu finns det inte ens på kartan när vi skriver. Vi är ett annat band nu. Det tycker jag är coolt.
Jag har personligen alltid varit svag för ”Out of this world” (1988) och just låten ”Superstitious” Det finns en tyngd där också.
Det är en bra låt och jag gillar den. Ja, det var lite Whitesnake-bluesig, men ändå melodiös. Den gillar jag att spela live… eller, den gillar vi att spela live, ska jag säga. Det är en bra låt. Den är kanon. Vi spelade in i London med Ron Nevison.
Jag nämnde Bowie tidigare och jag läste att din första singel var med Bowie. Hur mycket har han betytt för dig? Det kommer ju aldrig att komma en sådan artist igen.
Yes, ”Space oddity” (1969). När man pratar om det där, vem blir man mest ledsen av när någon går bort, och han är nog högst på listan. Min son var väldigt förundrad. Jag kunde inte låta bli att gråta i bilen när jag fick reda på nyheten. Min son undrade ”Vad är det?” och så fick jag förklara för honom vem han var och jag lirade några låtar för honom. Han var bara åtta år då, men jag hade köpt plattan (Blackstar, 2016) en vecka tidigare. Jag köper ju alla nya Bowie-plattor direkt, så jag hade ju gått och lyssnat på den, men så hände det där och då lyssnade jag ju med andra öron på den. Han har ju influerat både textmässigt och musikmässigt, men också det här lite ”tongue in cheek”, lite humor och blanda in engelska ord när han sjunger, som ”fast” (sagt med brittiskt uttal). Inte ens Ian Hunter skulle göra det, utan det var bara han som helt plötsligt gick in i någon artistisk dramaroll mitt i låten. Sådana grejer och sedan var han så uppfinningsrik. Det är väl det man har inspirerats av på ”Walk the earth”, att man ska våga ta ut svängarna. Självförtroendet tar han om det där, det är bara att vara lugn och låta det flyta ut och så kan man ju tänka sig att han jobbade. Han hade självförtroendet att prova alla idéer istället för att sålla… ”Nej, det där ska jag inte göra. Det är för konstigt.” Så är det när man är i ett band. Det är för många parametrar och vi är fem killar. Det går inte igenom ”kvarnen” som vi brukar säga, men nu gör det det. Nu när jag tog in ”Wolves”, för det var ett riff jag hade, och ”Pictures”, så sa alla bara ”Wow, det här ska vi jobba på!” Alla är öppna och det måste en bra artist vara, för håller du dig för länge inom parametrarna så kan det bli för tråkigt och lite förutsägbart. Om du inte är AC/DC eller Iron Maiden, för då gör du samma platta hela tiden och det är bara coolt.
Du har bott länge i England nu. Hur mycket har det förändrat ditt sätt att skriva texter?
Det har påverkat mig jättemycket att bo där. Det har det faktiskt. Jag är intresserad av politik och jag kollar mycket på TV. Jag växte upp med politik i mitt hem. Mamma och pappa diskuterade hela tiden, så därav lite politiska inslag i ”Kingdom united”, som handlar om Magna Carta och när demokratin tog fart i England. ”The Siege” handlar om franska revolutionen och slaget om Toulouse (1814) när Napoleon började driva iväg aristokratin och demokratin tog fart där. Jag träffade till och med en professor för research inför plattan, för jag hade en temaidé först. Jag sa ”Vi ska göra en temaplatta, killar!” och de bara kollade på mig och tänkte ”Nu är Joey igång igen.” (skrattar). Jag börjar alltid väldigt obskyrt för det funkar. Börjar man glatt och fint och sött, så blir det bara kaos och ”cheesy”. ”Election day” skrev jag också, men jag har en kompis, Chris Difford i bandet Squeeze och han är en av de bästa textförfattarna i England, så honom ringde jag upp angående några av låtarna och vi bollade idéer på ”Kingdom united”, ”Election day” och ”The Siege” också, tror jag. Det är mina idéer, men jag ville ha en förankring till en riktigt bra engelsk låtskrivare också, så jag lär mig av honom.
Det finns så fantastisk underbara uttryck i engelskan. Jag läste nyligen om Cindy Lauper och när hon skulle berätta att hon kom från Quuens i New York uttryckte hon det som att hon var ”bridge and tunnel”. Helt underbart!
(skrattar) Ja det finns mycket. Min fru är ju engelska och halvskotte och hennes mormor sa grejer när hon var liten och det är helt fantastiskt. Det är uppfinningsrikt och ett rikt språk och därav bra att skriva texter på. Man kan måla lite mer och nu har jag bott där i 25 år och nu är det ju kul att skriva texter. Det har blivit lite mer utveckling och nu har jag självförtroende att göra det lite djupare och våga skriva om något annat, istället för att bara rimma och låta cool. Det är en ny tid textmässigt också för bandet.
Hur ser du på Sverige idag efter att ha bott så länge utomlands? Säger du att du åker hem när du kommer hit?
Ibland blir det det av misstag och min fru undrar ”What? Where are you going?” (skrattar) Det är ganska roligt, när jag flyttade från Sverige… man har en hemlängtan i runt 15 år och jag har pratat med andra om det, men runt där börjar hemlängtan vända, så när jag sitter här vill jag gärna åka hem till familjen i London. Det vänder någonstans. Nu är jag hemma i London, men jag är här ofta. Jag har mina föräldrar här och jag vill bo hos dem när jag är här. Då träffar jag dem och får kolla på min gamla vinylsamling och hänga där. Det är härligt.
Ditt gamla pojkrum finns inte kvar eller?
Nej, men i rummet där nere skrev jag ju mycket till Europe, som grejer till ”The final countdown” och där sover jag nu, så det är rätt kul och det finns lite grejer kvar. Det finns ett skåp där med lite prylar. Jag har inte plats i min studio i London för det är fullt där också. Problemt är CD-samlingen som är så stor, men jag kan inte göra mig av med den heller. Det är nostalgi, men nu har jag börjat samla vinyl igen och nu ska jag bara hålla mig till plattor som har influerat mig och som jag gillar, istället för att det ska bli en så där jobbigt stor samling igen.
Vad var senaste vinylköpet?
Det var i Frankrike. Vi var där på semester och då finns det en kille som åker runt. Han har ingen affär, men han åker runt och säljer vinyl och då vart det ”Sgt Pepper” (The Beatles, 1967). En bra press och inte så mycket repor. ”Animals” (1977) med Pink Floyd och så något nysläpp med Bowie. Han hade allt det där till ett bra pris. Jackson Browne försöker jag samla ihop på vinyl för jag har alla på CD. ”Late for the sky” (1974) var den senaste jag fick tag på. Det är där jag är idag.
Text: Niclas Müller-Hansen
Foto: Therés Stephansdotter Björk