INTERVJU: JB i Grand Magus

Grand Magus är ett av Sveriges mest intressanta band, om undertecknad får bestämma. De borde vara större än vad de är, vilket jag även kom att snacka om med frontmannen JB. De är nu aktuella med ett nytt album, “Sword songs” och förutom det pratade vi även om Spiritual Beggars, fågelskådning och det där sista giget med Mötörhead 2010:

Vi avslutade alltid med ”Iron will” och på sista giget, när jag precis hade gått av scen och sedan kommit tillbaka,  så satt det sedan en massa bilder från gayporrtidningar uppklistrade på monitorlådorna och det var rätt jävla extrema bilder. Sedan hade de placerat stinkbomber under baskaggepedalen, så när Sebastian började spela så stank det utav helvete.

 

Nå, vad händer i Grand Magus-världen?

JB: Ja, det är mycket intervjuer nu. (skrattar)

Den bittra baksidan av rockstjärnelivet.

JB: (skrattar) Ja, men det är ju kul att det finns ett intresse, men det är ju ett jobb, det är det verkligen.

Hur gick tänket med nya albumet ”Sword songs”?

JB: Vi ville göra en platta som har en lite högre intensitet och framförallt ett högre tempo, utan att tappa tyngden. Det var målsättningen med själva skivan.

Vad bidrog Nico Elgstrand med?

JB: Han har producerat plattan och det är fjärde gången nu, men den här gången har han inte mixat, utan det är Roberto Laghi som gjort det. Nico har bidragit med en hel del vad gäller arrangemang och kanske framförallt när det gäller sången, skulle jag vilja säga.

Det är nästan som samarbetet mellan Metallica och Bob Rock?

JB: Det är inte bara det musikaliska resultatet som påminner om Bob Rock, utan det är framförallt hur han ser ut. Han är väldigt lik Bob Rock.

Där ser man.

JB: Nej. (skrattar)

Handlar det om trygghet att gång på gång jobba med samma person?

JB: Jag tror att för mig handlar det mycket om att slippa tänka på vem det är man dealar med och helt och hållet koncentrera sig på musiken och den musikaliska prestationen, om man säger så. Det tror jag är en starkt bidragande orsak. Sedan vet jag att han har väldigt höga krav och han har bra koll. Han vet vad vi är bra på och sådana grejer. Det är väl det.

Grand M

Finns det inte en risk att man blir lite för bekväm med varandra?

JB: Jo, det är klart att det nog finns en risk för det, men jag tycker inte att de fyra skivorna vi gjort tillsammans med honom låter likadant och det tror jag handlar ganska mycket om att alla våra skivor har varit ärliga, i det att de reflekterar var bandet befinner sig just vid den tidpunkten och även för den delen, var han befinner sig vid den tidpunkten. Jag tycker väl att om vi gjort fyra plattor som lät exakt likadant, då hade man nog kunnat börja fundera lite. Men kollar man på Judas Priest så jobbade de med Tom Allom under en jävligt lång tid, från ”British steel” ända fram till ”Ram it down” och de plattorna kan man ju inte direkt beskylla för att låta likadant. Man hittar väl någon som förstår eller någon där man inte behöver förklara vad man är ute efter.

Ni har ju funnits ett tag nu och du och Fox Skinner (bas) har varit med sedan början. Man måste bli ganska tighta efter alla år?

JB: Ja, dessutom är vi ju bara tre i bandet och det blir lite speciellt. Det är ju ingen cirkus, om man säger så.

Så det är alltså inte bara ”hookers and blow”?

JB: (skrattar) Nej, men det är ett ganska stort ansvar som ligger på allas våra axlar, både när vi spelar live och när vi gör skivor. Vi är jävligt tighta och så måste det vara om man ska vara så få. Det kostar på och det finns inget utrymme för att hålla på och tjafsa. Man gör det man ska och man gör det bättre än vad man kan begära. Det är grundbulten.

Det måste ju även vara en fördel med att vara tre, då det alltid blir två mot en i beslut som ska tas.

JB: (skrattar) Jo, men eftersom jag är kaptenen så har ju jag två röster. (skrattar) Nej, men visst är det så. Framförallt om man ser det på ett mer emotionellt plan. Finns det ett problem så märks det direkt. Det går liksom inte att flyga under radarn. Man måste deala med det direkt och det upptäcks ju direkt. Det gör också att bandet kan överleva, för det blir aldrig en varböld, så att säga. Det är ju verkligen en fördel och det är något jag tänkt ganska mycket på, för det är många som har sagt ”Borde ni inte ha två gitarrer?”, men ska det då vara att vi har en livegitarrist som kommer in och som vi betalar? Det är ju inte så jävla ballt. Det var inte så det var med de banden jag växte upp med.

Det finns ju en viss smidighet i att vara ett udda antal.

JB: Visst, men det är också en jävla smidighet i att vara få. Ju fler du blir, desto fler viljor och desto svårare är det att ha en gemensam idé om vad man faktiskt ska göra.

Hur ser du på resan ni gjort sedan debutalbumet släpptes? Blev det som du trodde att det skulle bli?

JB: Jag har inget perspektiv på det vi har gjort över tid, det har jag verkligen inte. Jag sitter ju inte och lyssnar på våra gamla skivor, men jag kanske borde göra det? Ibland påpekar någon någonting om en platta och så lyssnar jag och säger ”Åh fan! Ok.” Det enda vi hade som mål när vi började var att få ett skivkontrakt och att få göra en skiva. Då var det fan en big jävla deal. Vi ändrade namnet omkring 98-99, vi hette Smack tidigare, och så spelade vi in några demos.

Smack låter ju mer som ett Sunset Strip-band?

JB: (skrattar) Det var det inte, men grejen var det att då få ett skivkontrakt och få göra en skiva, det var ju på riktigt, om du förstår vad jag menar? Det fanns inte på kartan och att vi då fick kontrakt med Rise Above, som Lee Dorrian i Cathedral hade, det var helt overkligt. Det var det enda målet så när vi hade gjort första skivan så var det bara att hänga med. Det har aldrig funnits någon plan och jag kan inte säga att det har blivit bättre eller sämre än vad jag trodde, utan det har bara blivit och det har blivit otroligt mycket mer än vad jag någonsin trodde att det skulle bli.

Vad minns du av Grand Magus första gig?

JB: Jag vet inte ens vilket som var vårt första gig. Jag tror det var på Nalen på det som kallades för Alcazar. Jag tror det kan ha varit vårt första gig och Fred Estby skötte ljudet och det var så vi träffade honom. Han producerade ju sedan vår första skiva. Men jag gissar nu för jag kommer faktiskt inte ihåg.

GM sword

Jag gissar att omslaget på ”Sword songs” är gjort av samma snubbe som gjorde förra albumet, “Triumph and Power” (2014)?

JB: Ja, det är det.

På förra albumet var det lite ”Sagan om ringen”-vibbar och nu får jag lite USA-vibbar i och med örnen.

JB: Men det är ju det där att tittar du noga på bilden sås er du att det är en havsörn, vår havsörn. Jag bor i Gustavsberg och jag är ett naturfreak och när jag var liten var havsörnen nästan utrotad, men den har gjort en otrolig comeback. Där jag bor nu ser jag havsörn lite då och då och det har betytt otroligt mycket för mig. Det var en specifik begäran från mig att det inte skulle vara vilken jävla örn som helst, utan en havsörn.

Själv är jag gammal hobbyfågelskådare och var ute väldigt mycket med min farfar på tidigt 80-tal. Jag minns även hur exalterad jag blev första gången jag såg en havsörn och jag blir nog lika exalterad fortfarande. Jag minns även att min farfar kände bönder som la ut döda grisar till havsörnarna då de var illa ute.

JB: Fan vad kul att höra. Det är alltid trevligt att språkas vid med en fellow fågelintresserad. Det är precis det som omslaget handlar om. Den där känslomässiga responsen på att se ett fantastiskt djur.

Kryssar du också?

JB: Nej, det gör jag inte, men jag skulle vilja säga att jag har ganska bra koll på vad jag sett och inte sett. Problemet är ju de där fåglarna som jag inte är så intresserad av, som alla sångare. De ser likadana ut allihop. Jag bor verkligen nära spenaten och det är därifrån inspirationen till musiken kommer ifrån.

Är du ute och går mycket i skog och mark för att få inspiration?

JB: Inte primärt för att hitta inspiration utan för att jag älskar att göra det. Inspirationen kommer då för det är som att man kommer i något meditativt tillstånd. Inte meditativt i betydelsen att man är bortkopplad, utan för att man är så med och då börjar man tänka i andra banor. Jag är ute mycket själv och bara lyssnar och luktar och tittar. Det är fan något av det bästa jag vet och det är någonting som jag hoppas kunna förmedla med musiken. Det är inte bara ”living after midnight”, om du förstår vad jag menar? Det är någonting mer än så. Det är inget jag vill predika om, utan det är bara ett av fröna till min vilja att spela hårdrock.

Ni gör en Deep Purple-cover, ”Stormbringer” (1974), som bonusspår.

JB: Jag har två bröder som är betydligt äldre och de lyssnade på hårdrock när de var tonåringar och jag var runt fyra bast.

Storm

Du är alltså ett sladdbarn?

JB: Ja, jag är sladdbarn deluxe. Jag växte upp med Alice Cooper, Uriah Heep och liknande. Jag tyckte omslaget till ”Stormbringer” var så jävla ballt och när jag sedan fick höra skivan så var det just titellåten som fastnade hos mig. Det har sedan varit en favoritlåt genom alla år. När sedan Ludde (trummor) kom med i bandet, så började vi spela den på soundcheck av någon anledning och det gjorde ju att vi kunde låten i kroppen om man säger så och jag har alltid tänkt att det vore så jävla ballt att får sjunga den, så då körde vi bara in den. Det gick på nolltid och den bara satt.

Håller du Glenn Hughes-eran högt?

JB: Ja, för fan! ”Burn” och ”Stormbringer” tycker jag är helt fenomenala, men det säger ju ingenting om de skivor som kom före. Visserligen tycker jag inte ”Who do we think we are” är en speciellt bra platta, men allt annat med Ian Gillan är hur bra som helst.

Det är alltså dina bröder som förde in dig på rätt spår?

JB: Ja, på något sätt och det var ju inte bara hårdrock utan det vara även Bee Gees och annan 70-talsmusik.

Så när JB i Grand Magus kommer hem på fredagskvällen är det Bee Gees och en virrepinne som gäller?

JB: Nja, det är väl snarare ”Blood, fire, death” (Bathory, 1988) och ett whiskyglas, men hatten av för Bee Gees. Grymt bra.

Bathory

Sist vi pratades vid nämnde du att det var ganska svårt att spela live i Sverige.

JB: Ja, det är så här. Antingen satsar man på Sverige från början och då är det ju inte svårt, eller så blir du monumentalt stor och då är det inte heller svårt. Då är ju Sverige som vilket annat land som helst, men när man är på den nivå vi är, i ett mellanskikt, då är det knepigt. Vi har bra fäste i England och Tyskland, men inte i Sverige och det är bara att acceptera. Det blir som det blir av en massa olika anledningar. Det finns hur många band från Sverige som är hur bra som helst, men som i princip aldrig har spelat live i Sverige.

Men du, ett band som Sabaton, är de inte lite lökiga?

JB: (skrattar) Jag säger så här, hatten av för dem. Fan vad de har lyckats och fan vad de har jobbat hårt för det. Nej, jag skulle aldrig dissa dem.

Har du inte någon gång knutit näven i fickan och tänkt att ni borde sålt några fler skivor eller kommit ett snäpp högre på stegen?

JB: Nej. Hade vi när vi började, inte gjort något annat än turnérat och gjort det var som helst under vilka förutsättningar som helst och bara gett allt, då tror jag att vi hade varit på en annan nivå idag. Men det gjorde vi inte. Vi valde att det här skulle vara någonting som vi gjorde enbart av lust och då ska det till jävligt mycket för att… jag menar, på den tiden gick det inte över en natt. Vi har fan jobbar stenhårt, men vi har inte jobbat lika stenhårt som andra band. Så är det bara. Vi har också varit helt kompromisslösa. Det har aldrig varit någon som någonsin har talat om för oss ”Nej, det här kan ni inte göra.” Det har aldrig funnits på kartan att någon skulle tala om för oss hur exempelvis omslaget ska se ut eller liknande. Allt det som blivit har blivit för att vi velat att det ska vara så och då får man kanske acceptera att man inte når hela vägen, om nu hela vägen handlar om att man tjänar väldigt mycket pengar. Jag känner ju att jag har nått hela vägen när folk skickar in Grand Magus-tatueringar till oss från Sydamerika. Det tycker jag är jävligt coolt.

Tror du att du någon gång kommer att göra en till platta med Spiritual Beggars?

JB: Men de har ju precis gjort en ny skiva. Kom igen nu! De har ju gjort fler skivor med Apollo än vad de gjorde med mig och dessutom spelar ju Ludde i Grand Magus, så det kan inte bli mer incestuöst än vad det redan är. (skrattar) Nej, det är jag väldigt tveksam till.

On fire

Jag håller ”On fire” (2002) som ett av de bästa svenska albumen de senaste 15 åren.

JB: Tack. Hela grejen med Spiritual Beggars var otroligt cool. Jag var ett jättefan av bandet och att bara få spela med Mike Amott, Ludde och Per Wiberg var jävligt coolt. Dessutom var ”On fire” den första plattan efter ”Ad astra”  (2000) och när de gjorde den plattan höll de ju på att bli superstora. De åkte på turné med Iron Maiden och sådana grejer. Just med ”On fire” var det fortfarande mycket med skivbolaget och managers och ett jäkla pådrag. Det var en spännande tid att vara med om och vi hade en sådan där lyssningsgrej på en teater i London och alla journalister från hela världen åkte dit. Det var ju rätt jävla maxat. Mycket av det där var coolt och sedan åkte vi ut på turné och åkte till Japan och sedan gjorde vi ”Demons” (2005) och åkte till Japan igen och spelade med Dio. Allt det var jävligt maxat och jag har extremt bra minnen från den tiden. Det var superkul.

Dio är en av de gamla hjältarna och nyligen gick även Lemmy bort. Något Motörhead-minne?

JB: Vi turnerade ju med dem 2010. Vi gjorde tio gig med dem i Tyskland och spelade på arenor. Du kan ju tänka dig hur jävla maxat det var. Det första som hände var första kvällen när vi spelade i Düsseldorf och Mikkey Dee störtade in i vårt omklädningsrum och skrek: ”Fan, ni är ju svenskar grabbar! Rädda mig från detta tyska helvete!” Det som var så coolt med den turnén, var att deras crew och deras publik, de omfamnade oss verkligen. Det är ju många band som inte klarat det testet. Jag tror att de tyckte det var lite coolt att vi var en trio på riktigt och att det inte var något fusk någonstans. De tror jag de tyckte var jävligt ballt. Vi avslutade alltid med ”Iron will” och på sista giget, när jag precis hade gått av scen och sedan kommit tillbaka,  så satt det sedan en massa bilder från gayporrtidningar uppklistrade på monitorlådorna och det var rätt jävla extrema bilder. Sedan hade de placerat stinkbomber under baskaggepedalen, så när Sebastian började spela så stank det utav helvete. Under låten kom sedan Phil upp och han var klädd i någon slags gycklardräkt, som han för övrigt haft på sig hela dagen, Lemmy var utklädd till puckelrygg och Mikkey Dee hade på sig en clowndräkt i sumovariant och sedan började de plocka isär Sebastians trumset. Till slut satt han bara med baskaggen och virveln när låten väl var slut.

Text: Niclas Müller-Hansen

Đọc Truyện Ngôn Tình Online
Đọc truyện ngôn tình online cập nhật liên tục
Đọc Truyện Kiếm Hiệp Online
Đọc truyện kiếm hiệp gây cấn online cập nhật liên tục
Đọc Truyện Kiếm Hiệp Online
Đọc truyện tiên hiệp gây cấn online cập nhật liên tục
Đọc Truyện Tiểu Thuyết Online
Đọc truyện tiểu thuyết gây cấn online cập nhật liên tục
Hướng Dẫn Nấu Ăn các món ăn đặc sản
Khám phá du lịch Việt Nam du lịch giá rẻ
Trang điểm làm đẹp tự nhiên hàn quốc
Trang điểm làm đẹp tự nhiên nhật bản
Review điện thoại sản phẩm công nghệ mới mỗi ngày
Phân tích lưu lượng mạng – BRO NSM – P1 Bro là một dự án mã nguồn mở, cung cấp cho người dùng một giải pháp giám sát hệ thống, phân tích lưu lượng, thay đổi dữ liệu gói tin
Phân tích lưu lượng mạng – BRO NSM – P2 Bro NSM hỗ trợ triển khai trên nhiều nền tảng hệ điều hành, kiến trúc CPU khác nhau; với phiên bản miễn phí
Phân tích lưu lượng mạng – BRO NSM – P2 Bro NSM trong việc phân tích dữ liệu gói tin PCAP được thu thập từ dữ liệu tcpdump
bảo mật mạng Các bài nghiên cứu, xây dựng giải pháp mạng, phương pháp tấn công mạng; hệ thống IDS, network security monitoring; tường lửa,…
giới thiệu Intel Edison Các bài viết giới thiệu Intel Edison trong phát triển IoT và bảo mật.
Intel Edison – Wifi và ứng dụng trong mô hình mạng – P5 Intel Edison được tích hợp sẵn tính năng thu, phát Wifi giúp cho người dùng linh động trong việc phát triển các mô hình IoT cho từng trường hợp cụ thể. Trong bài viết này, tôi sẽ thực hiện hướng dẫn các kỹ thuật điều chỉnh và tùy biến mạng Wifi để ứng dụng vào môi trường mạng TCP/IP.
Giới thiệu Intel Edison Intel Edison là một kiến trúc máy tính có kích thước khá nhỏ tương đương một con tem; nó sẽ thay đổi cách nhìn của bạn về hệ thống tích hợp trong tương lai với sự phát triển ngày càng rộng rãi xu hướng IoT.
Intel Edison – Bluetooth – P2 Intel Edison được tích hợp sẵn Bluetooth Smart/Low Energy (BLE) cho phép bạn có thể kết nối đến Edison từ điện thoại thông minh và phù hợp cho bất kỳ dự án IoT nào mà bạn sẽ thực hiện trong tương lai thông qua Bluetooth.
Intel Edison – Tùy biến Bluetooth – P3 Mã nguồn BlueZ được cài đặt trên nền Yocto Linux cho phép người dùng Intel Edison tùy biến mạnh mẽ các thông số bluetooth một cách dễ dàng thông qua các tập tin cấu hình.
Tấn công máy tính Windows sử dụng Responder Việc tận dụng các tính năng phần cứng từ Edison (Wireless, Wired hardware) và tính tương thích mạnh mẽ của Yocto linux đã giúp choviệc phát triển các dạng tấn công trên môi trường đòi hỏi tính linh động trở nên dễ dàng.
Truyện tiểu thuyết tiểu thuyết cập nhật mới
Thủ thuật chương trình
Hướng dẫn làm trang sức tự làm trang sức đẹp và dễ dàng
Giới thiệu SDR – Ứng dụng MATLAB và RTL-SDR trong nghiên cứu sóng vô tuyến SDR cung cấp những khả năng phát triển linh động hơn nhiều so với phương pháp truyền thống sử dụng Crystal Radio Set rtl-sdr

Giới thiệu SDR – Theo dõi thông tin chuyến bay sử dụng MATLAB và RTL-SDR thu nhận tín hiệu ADS-B Automatic Dependent Surveillance Broadcast (ADS-B) là một công nghệ được sử dụng trong việc giám sát vị trí của máy bay khi đang hoạt động trên không. ADS-B cho phép máy bay gởi dữ liệu định kỳ theo khoảng thời gian cố định nhằm thông báo các thông tin như vị trí, độ cao, tốc độ, mã chuyến bay, số hiệu máy bay và các thông tin khác.