Veterantouren är ett passande namn på det här turnépaketet. Vi snackar äldre herrar och damer, som slängt ur sig rockrökarriff sedan urminnes tider. Det roligaste är att de i stort sett drar fullt hus i huvudstaden, en väldigt blåsig och småfrusen kväll i december. Räknar vi bort festivaler, så vet jag inte senast Motörhead eller Saxon spelade för en så här stor publik på egen hand? Att Hovet fylls kan kanske ha en del att göra med Lemmys hälsotillstånd, eller?
Först ut är Girlschool. Ett band som i mitt eget musikliv, varit en liten fotnot i musikhistorien. Jag minns dem mest från Kerrang på 80-talet, men inte ens då blev jag speciellt fascinerad av deras musik. Men, de verkar ha förbannat kul på scen och ska sanningen fram, är det svårt att värja sig mot en fin liten sak som “Race with the devil”, även om det är en cover.
1985 gick jag på min första konsert. Saxon flörtade med USA och gav ut knocken “Innosence is no excuse”, som dessutom bjöd på deras absolut snyggaste omslag. Jag såg Saxon på lilla Olympen i Lund och mitt liv blev aldrig detsamma. Nu 30 år senare ser jag Biff och hans mannar för sjuttioelfte gången och även om det är relativt stabil underhållning, saknas givetvis charmen från årtiondet då de var på sin absoluta topp. Säg vad man vill, men för alla dessa tre banden, var nog 80-talet tiden då det var fullt ställ och som mest exalterande.
Saxons 80-talskatalog ligger mig varmt om hjärtat, men ska sanningen fram, slutade jag bry mig nämnvärt om bandets förehavanden efter “Solid ball of rock” (1991). Det kändes som att man kunde riffen då och dessutom svepte grungevågen över världen och tilltalade mig mer just då.
Men som sagt, den här kvällen är det mycket folk i den gamla hockeyladan och Biff är mer än nöjd. Öppningen med senaste titelspåret “Battering ram” är ok, men Saxon har helt klart mist mycket av den där brittiska charmen genom åren och det finns ett hårdare anslag på de senaste plattorna, som inte riktigt faller i undertecknads smak. Men Biff bjuder upp till dans i klassiska örhängen som “Motorcycle man”, “747 (Strangers in the night)” och mästerliga “Princess of the night”. Ett fan håller upp en jeansväst med Saxon på ryggen, Biff ser den och med hjälp av en vakt kommer den upp på scen där Biff givetvis trär på sig den. Snyggt gjort och att han dessutom under ett solo, tar tid på sig att signa den, gör inte saken mindre kul. Säkerligen ett minne för livet för killen framme vid kravallstaketet.
Det blir allsång och en värdig avslutning med “Wheels of steel” och “Crusader”. Brittisk hårdrock med 35 år på nacken och publiken ser ut att äta upp allt med hull och hår. Jag minns att jag såg Saxon på Klubben för några år sedan och Biff klagade över att de inte fick spela på Arenan en trappa upp, men allt handlar i slutändan om biljettintresset och just då var det inte stort. Kul att han nu fick spela för en stor publik, även om det troligtvis Motörhead som drog störst andel folk. Och, Biff sjunger fortfarande jäkligt bra, vilket många andra vokalister i hans ålder, för länge sedan slutat göra. Stort plus i kanten.
Det var ett tag sedan jag såg Motörhead live och den senaste tiden har recensionerna inte varit allt för positiva. Vad man kan konstatera om bandet anno 2015, är att det var bättre förr och mycket har självfallet med sköre Lemmy att göra. Han har aldrig varit en akrobat på scen, som studsat och hoppat omkring, men han har alltid sett ytterst levande ut, som den rocklegend han är. Nu ser han ut som en krasslig fågelunge med ben som stickor. Jag tittar på de där smala, smala benen och känner för herr Kilmister. Kroppsligt sett, ser han ut som en man som trätt in i sina sista år. En man som snart lägger sig ned. Han sluddrar mellan låtarna, vilket gör att det känns än mer sorgligt. Ibland är det faktiskt svårt att höra vad han säger och rörelserna är hela tiden långsamma och försiktiga. Men när han väl drar loss på basen glimrar han till för en stund och det låter inte så tokigt. Visst är hans röst svag från och till, men musikmässigt fungerar det och Phil, som även han varit krasslig, ser ut att vara som vanligt. Han släntrar omkring på scen med sin lågt hängande gitarr och ser mest ut som den lymmel han verkar vara.
Stark öppning med “Bomber” och den klassiska ljusriggen, som sedan raskt följs upp av mustiga “Stay Clean”. “When the sky comes looking for you” blir enda låten från senaste “Bad magic” och den låter som den ska. Vare sig fantastiskt eller uselt. I “Ace of spades” låter det emellanåt som att bandet snubblar till en del och samtidigt visar Mikkey Dee att han är den stora motorn i Motörhead. Han är som en förbannad metronom! Bäst under kvällen är nog avslutande och akustiska “Whorehouse blues”. En fantastisk låt som visar djupet i bandet. Den följs sedan av “Overkill” och därefter är det slut.
Under kvällen snackar Phil och Lemmy i munnen på varandra vid flera tillfällen, vilket gör att man inte hör vad någon av dem säger. Phil tar vid ett tillfälle tag i Lemmys hand och reser hans arm som i en segergest, men det blir snarare som för att visa att legenden fortfarande är vid liv. Inte vet jag om det här blir deras sista Sverigebesök, men på något vis känns det som det. Hur ska Lemmy orka mer? Hur ska han kunna genomföra fler världsturnéer utan att det bara blir sorgligt patetiskt? Eller så är det verkligen så, att han vill dö på scen? Göra en Tommy Cooper, komikern med fez, som dog mitt under ett framförande på tv 1984. Eller så överlever Lemmy oss alla. Den som lever då, får se.
Text: Niclas Müller-Hansen
Foto: Michaela Barkensjö och Therés Stephansdotter Björk
