– Jag är dödssjuk, säger mannen i stängd jacka och mössa i mikrofonen och kollar ut i publiken.
Med den meningen inleds kvällens dödsfest ”Deathcrusher tour” som intagit Klubben, Fryshuset denna ruggiga måndag. Det är bandet Herod som står på scenen. Kanske hade det varit mer stämningshöjande att klä av sig ytterkläderna innan gigstart, kanske hade ett ”fuck yeah nu kör vi Stockholm” eller vad som helst, känts mer peppande. Man får liksom lite känslan av att karln helst vill bädda ned sig på tunébussen med en kopp te än att stå här på scenen och köra progressiv sludgemetal med sina bandpolare. Och tyvärr verkar det ha smittat av sig på publiken – som inte kommer igång alls trots att det faktiskt röjs friskt på scenen och trummisen spelar för livet. Höjdpunkten är när sångaren tar sig ut i publiken och headbangar, fin avslutning och jag önskar att han hade inlett giget i samma anda.
När det ikoniska Voivod, som funnits sedan början av 80-talet (liksom kvällens tre övriga huvudakter), tar över scenen är det som att slussas till en annan kväll, en annan tid. Nu snackar vi. Jäklar vilket drag! Både på bandet och publiken. Många i publiken ser bandet för första gången, och kanske också sista, då bandet inte direkt är känt för att spela i Sverige. Varje sekund ånjuts. Det är kärlek och gemenskap som manifesteras på scen. Det cursas, grimaseras, hoppas, headbangas och dansas. Det är show utan att för den sakens skull kännas regisserat eller påklistrat. Det blir heller aldrig löjligt utan känns fortfarande hårt, vilket är en bedrift. Underbart!
Och när man tror att energinivån på scen inte kan bli högre så är det dags för Napalm Death. Helvete. Som en duracellkanin hoppar han, sångaren Mark “Barney” Greenway, fram över scenen och spottar ut orden. Svettdropparna flyger. Det bjuds på en hel del godbitar, bland annat 25 år gamla Harmony Corruption och cover på Dead Kennedys Nazi Punks Fuck Off, till pubilkens stora glädje, liksom ett gästinhopp av Bill Steer (Carcass) som spelade med Napalm Death 1987-1989. Napalm Death är kaos, punkigt och mycket “fuck”.
Jag är svag för unisont headbangande, vilket är precis vad dödsmetallarna från Florida, Obituary bjuder på. Jämfört med Napalm Death känns det här “lugnare” och mer uppstyrt I sin form. Mer döds, mindre punk. Spelglädjen finns även här men i en mer koncentrerad och fokuserad förpackning. Tyngre och mörkare än kvällens tidigare akter. Och jag njuter mest och glömmer lite bort tid och rum.
Carcass bjuder på en vitklädd scen med scenlampor som påminner om storm troopers, hade de gått in till tonerna av Star Wars hade det bara känts som en naturlig följd av dekoren. Fläkten placerad framför Jeffrey Walker ger “fångad av en stormvind”-vibbar och de inövade rörelsemönster och tejpmarkeringar som visar var ljuset från spottarna hamnar känns inte som självklara inslag när det kommer till ett dödsgig, men Carcass kommer undan med det. Det blir på något sätt naturligt, det passar dem. Kvällen innan spelade de I Göteborg, och de berättar för publiken att Göteborg är “fancy” medan Stockholm är “true death metal”. Publikflirt som såklart går hem. Det finns något karismatiskt över Jeffery Walker, en brittisk charm. Jag såg dem senast 2013 när de supportade Amon Amarth på Fryshusets Arenan, och tycker att kvällens framträdande känns mer personligt. Som femte band på scen skulle man kunna tro att energin i publiken skulle v ara slut efter en intensiv kväll med ikoniska band. Men energinivån är hög och det headbangas friskt I front row. Om kvällen inleddes svagt så slutar den I topp.’
Text: Michaela Barkensjö
Bilder: Michaela Barkensjö, Josefin Wahlstedt
