Poble Espanyol, en stekande varm venue mitt i södra Barcelona. Omgivningarna är hänförande. Spanjorerna står med sin öl och trycker där det finns lite skugga. Det är den största skillnaden från en svensk festival där besökarna oftast ses mitt i den gassande solen och efteråt lyser upp mörkret med sina röda skinn. Dock är de mest dedikerade fansen inte speciellt brydda av solens strålar. Dessutom går den ner tidigare än här och sänker snart en svalare slöja över spelplatsen någonstans i mitten av Anathemas framförande.
Det märks att det är en ny festival. Allt fungerar inte smärtfritt och ljussättningen är långt ifrån sexig att fota i eller speciellt rolig att se på med sitt övervägande röda eller blåa enfärgade sken. Men banden väger upp för dessa saker och fler därtill i mitt dunkade progghjärta. Line-upen lyder: Antimatter – Öppnar festivalen och gör det med bravur.
TesseracT – Ibland brister sången, men vad gör väl det. TesseracT har känslan och den räcker ända fram.
Alcest – Så vackert, så målande. Trots att detta band kanske gör sig bäst i en dunkel lokal med sparksmakat ljus har de i alla fall den ena ingrediensen här. Deras musik är för mig dock snarare ljus än mörk och fungerar i solskenet trots min fäbless för kontraster.
Fish – Mitt i spelningen dör ljudet utåt. Någonstans där har man dock redan tröttnat lite. Allt håller egentligen, men blir i längden lite långtråkigt.
Anathema – Anathema är på ett bra humör och det märks på scenen. De dedikerar låtar hejvilt till sina kollegor i de andra banden. Leendet över gitarristen Danny Cavanaghs ansikte när Alcest spelat klart är utom denna värld. Jag ser tyvärr inte Neiges i Alcest ansiktsuttryck efter Anathema är klara men gissar att det är likvärdigt.
Opeth – Bara Opeth är Opeth och varför förstår man lätt. Mikael, eller Mikelito som spanjorerna febrilt skriker, drar dåligt skämt på dåligt skämt och vi älskar det.
Pain of Salvation – Sent ska syndaren vakna, eller i det här fallet somna. Pain of Salvation avslutar festivalen runt 3-tiden på natten. Många har dock lämnat området efter Opeth men än finns det en hel del proggskallar kvar som troget låter nästa svenska band ta plats i deras själ. Pain of Salvations halvdana spelning kanske beror på den sena timmen eller Daniels sega tillfrisknande efter den allvarliga sjukdomen. De gör ett okej jobb, eller faktiskt bra, men når inte så långt som de brukar. På Sweden Rock Festival tidigare i år gav de en mycket energisk spelning som förmodligen gick väldigt mycket på adrenalin efter ett långt uppehåll. Själv vaggas jag långsamt av deras sista låtar och lägger mig på scenen för att ändå avnjuta tonerna.